231 han behagade, så skulle han vara vänlig att skicka in en kopia av instruktionen till hovrätten.*^ Hade han ingen sådan fick han acceptera att ting hölls vid rättan tingstad efter lag. Exemplet visar, hur hovrätten försökte hålla rent kring lagläsarna, som inte skulle dela ansvaret med någon. Conrad von Falkenberg framhöll i annat sammanhang, att han ansåg »sin ämbetes plikt tillbjuda honom att draga ett tillbörligt öga huru justitien där i landet bliver hanterad.»^° Det kunde han i och för sig gärna göra, bara både han och hans länsmän lät bli att blanda sig i själva domsprocessen. Fanns det anledning till anmärkning kunde han anmäla detta till hovrätten, som fick bedöma omåtgärder och ingripanden skulle ske, och skulle sådana ske var det på ingen annans order än hovrättens. Det fick inte finnas någon tvekan om vem sombar ansvaret för en domeller för att tingstider, tingsplatser och andra formaliteter iakttogs. Detta ansvar vilade inte på häradshövdingarna, som uppbar räntan. Det bars i stället i första hand av lagläsarna och det var av dem det kunde krävas ut. Den befattningshavare inomhovrätten somhade den direkta kontakten med lagläsarna var advokatfiskalen. Befattningen innehades under många år (1635— 1659) av Zacharias Rothovius,^' som i sin instruktion bl a hade att »både uppå landsbygd och i städer granneligen förspana och utleta, om någre halssaker, högmålssaker eller andre som kronan är intresserat uti kunna vara tillgivne, igenomfingren sedde, nedertystade och förlikte.» Tankarna går till hemlighetsfulla inspektionsresor och icke föranmälda besök i bästa inkvisitorsstil, en bild somförstärks av att fiskalen 1638 beviljades både en vice fiskal och »underspioner här och där i landet» som skulle biträda honom i arbetet med »att förhöra och förfara om fördolda saker och andre slike oriktigheter och olaglige procedurer i justitieväsendet».-’“ I praktiken torde denna verksamhet ha inneburit att fiskalen då och då själv bevistade ett ting, och att han från landshövdingar, befallningsmän, präster och andra kunde få anmälningar om de observerat någon tveksam handling från lagläsarens sida. Men fiskalens kontroll gällde dessutom i hög grad misstänkta obeivrade olagligheter, t ex förlikningar utanför rätten. Också andra kronans tjänstemän än lagläsare var föremål för fiskalens kontrollerande öga: när landshövdingen i Kalmar, Jesper Andersson Cruus felaktigt låtit avrätta en misstänkt barnamörderska inskred den orädde Rothovius mot landshövdingen,-^^ och länsmannen Olof i Skärlöf, som återställt en stulen ko till ägaren men inte lagfört tjuven, blev varnad »att han härefter bättre står sitt ämbete före, så framt han straff undvika vill.»-^"* I fiskalens uppgifter ingick vidare att se till att häradsrätternas domböcker inlevererades i tid, däremot inte att utföra själva granskningen. För denna GH prot 22.10.1641. GHprot 2.5.1643. " Biografiska data i Gösta Molin 1968 s 364 f. ’’ Gunnar Bendz 1935 s 61 f. Se ovan kapitel IV' Hovrättens domar. 5.10.1642 H.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=