230 Ingen kritik av själva systemet, men ett hårt omdöme om lagläsarna, avgav rikskanslern Axel Oxenstierna i egen hög person vid ett rådsmöte i Jönköping i maj 1639.^'* Han hade låtit kalla dit samtliga lagläsare inom Göta Hovrätts jurisdiktionsområde för att förehålla dem »store enormiteter och fel uti deres kall och ämbete,» och anklagade dem för att ha låtit »transportera sig av sina affecter» och att ha »böjt» råtten. Landshövdingarna i länen inomjurisdiktionen klagade också: samtliga lagläsare vore »gamla och förlamade och till sådant kall otjänliga» påstod t ex Johan Hindriksson i Skaraborgs län.“^ Landshövdingen Conrad von Falkenberg ansåg att »justitieväsendet i Calmar län lamt tillgår.» Där hade en lagläsare just avgått och lämnat »många saker oriktiga efter sig», en annan, Hans Mattsson, var gammal och sjuk (han hänvisade i annat sammanhang till podager) och hade dessutom lämnat ut några falska bevis på avkortning i »Cronans ränta.» En tredje hade nog god vilja, men när han skrev sina protokoll kunde hans penna inte »följa tingens beskaffenhet.» Enligt landshövdingen var »landet med lagfarne män öde.»‘^ Lagkommissionen 1643 talade om »oduglige substituter» och därav följande »oreda å landet och klagan ibland allmogen»*^ och när lagläsarsystemet redan närmade sig sin avveckling uttryckte Karl XI i ett placat från 1678 ytterligare klagomål och missnöje.Kungen hade förnummit, att »åtskillige fel och missbruker förelöpa», särskilt vid häradsrätterna. Orsaken var »att häradshövdingarna icke själva tingen bevista, utan substituter i deras ställe sätta, somuti domareämbetet och Sveriges lag fast oförfarna äro.» Klagomålen fortsatte alltså 1678; formuleringen i kungens plakat kan tolkas som ett påstående att lagläsarna nu var lika »oförfarna» som 1629, då Svea Hovrätt klagade på deras oreda, eller som 1639, då Axel Oxenstierna läxade upp dem för att de böjde lagen. Beskrivningen i Karl XI :s plakat skulle då innebära, att kåren under de gångna decennierna förblivit i stort sett opåverkad av hovrättens »nya och bättre vägledning» och trots tillsyn och kontroll fortsatt med sina »enormiteter och fel.» Det leder till frågan vilka möjligheter hovrätten egentligen hade att fylla den uppgift somordinantian ålagt den, och hur man använde sig av dessa. Hovrätten markerade tydligt rågången mellan den dömande och den exekutiva makten. Landshövdingar och andra skulle inte »inmänga sig». En lagläsare hade hållit ting med Tjust härad i Nya i stället för i Gamla Västervik, vilket var häradets rätta tingstad. När han tillrättavisades av hovrätten för detta, försvårade han sig med att det skett på befallning av landshövdingen. Hovrätten skickade omedelbart ett syrligt brev till Conrad von Falkenberg i Kalmar: om det verkligen förhöll sig så, att han enligt sin instruktion hade rätt att hålla ting var SRP VII 1639 s 520 f. GHprot 29.5.1638. GHprot 2.5.1643. CJ Wahlberg 1878 s 45. Schmedeman s 703.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=