229 där man under respektive härad finner listor med namn och årtal på alla häradshövdingar och lagläsare, somöverhuvudtaget kunnat identifieras. För den som söker basuppgifter omdessa personer är Almquists arbete ett ovärderligt uppslagsverk. Sture Petrén söker i en uppsats från 1951, »Lagläsarna. Ett bidrag till det svenska domstolsväsendets historia» svar på andra frågor än omlagläsarnas namn, hemort och tjänstgöringstid, t ex om deras bakgrund, utbildning och sociala status, deras ekonomiska villkor, deras förhållande till hovrätten och till de häradshövdingar, som de vikarierade för. Under de 40 år som gått sedan Petréns studie publicerades har emellertid inget nytt försök gjorts att utifrån sådana frågeställningar beskriva lagläsarsystemet och lagläsarkåren och därmed fylla ut luckorna i Petréns arbete. Enskilda lagläsare har däremot varit föremål för personhistoriska studier, t ex Nils Eskilsson, Petrus Dober och Ambjörn Jakobsson.'^ Att döma av de ständiga klagomålen fungerade varken lagläsare eller själva systemet särskilt bra. I en stadga från hertig Karl 1598 påstods tom, att häradshövdingarna utsåg ersättare för sig, somvarken kunde läsa eller skriva och hade »föga förstånd i lagen».’° Det är uppenbarligen klagomål utan grund: man kan lugnt utgå från, att inga lagläsare tillsattes utan att vara läs- och skrivkunniga, även om det finns exempel på att tillsättningen ibland gått lättvindigt till. Ett sådant är när Gustav Vasa 1544 bestämt sig för att behålla räntan från Gäsene härad för egen del och uppdrog åt fogden att »skaffa oss en god karl, den där något förstånd haver att dela lag och rätt bland allmogen».’’ Kritik mot bristande kompetens hos lagläsarna förekom alltså, men också mot själva systemet, t ex i ett brev till kungen 1629 från Svea Hovrätt.Den stora »oreda och vidlyftighet» som rådde berodde enligt hovrätten på att »var och en häradshövding uti riket constituerar och sätter lagläsare uti landsändarne.» För att få bättre ordning ville man ha kungens tillstånd att kalla tilltänkta lagläsare till examination och edsavläggelse inför hovrätten. Dessutom pekade man på hur svårt det var att rekrytera lagläsare, och att om man äntligen fick tag i en sådan var risken stor att han för »fattigdoms skull griper till orättrådighet.» Hovrätten begärde därför att kungen måtte »unna var i sin lagsago en gård fri till nödtorftigt uppehälle att bygga och bo uppå.» Kungens svar var emellertid nekande: »gårdar består Hans K. Maj:t intet». I stället bör hovrätten »förordna var lagläsare sex härader att besitta och sedan för varje härad tillsäga dem 20 eller 30 daler i lön om året.» Beträffande examination av blivande lagläsare och edsavläggelse inför hovrätten hade kungen dock inga invändningar.’^ Paul Willstadius 1959 s 373 ff. Uppgifter Petréns uppsats. Sture Petrén 1951 s 5. Sten Claeson 1987 s 193. GHarkiv: KBR i kriminella och civila mål 1619-1749 (vol DXA; 1). Lagläsarnas avlöningsförhållanden behandlas av Sture Petrén 1951 s 11 ff. Petrus Dober och Ambjörn Jakobsson i Sture om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=