227 nackdel. Ämbetet utvecklades till ett frälsets privilegium; det stärkte centralmakten och därmed riksenheten genomdet avgörande inflytande, som kungen tillförsäkrade sig över tillsättningen.'" När 1600-talet ingick hade häradshövdingeämbetet blivit en förläning eller en formav avlöning för andra insatser i kronans tjänst än som rättskipare i ett härad. De utsedda bodde ofta långt från sina härader och var ofta högt förtjänta, men med meriter på helt andra områden än juridikens. Det kunde vara ämbetsmän av olika slag somriksantikvarienJohannes Bureus, som var häradshövding i Ostbo, eller sekreteraren i riksarkivet Israel Lagerfelt, som var häradshövding i Västra härad, det kunde vara höga militärer somgeneralmajoren Lars Kagg (Vadsbo) eller fältmarskalken Lennart Torstensson (Dalsland). Det är lätt att inse, att de somhäradshövdingar inte kan ha haft särskilt mycket att göra med den konkreta rättskipningen i respektive härader. Man kunde tombyta härader (i praktiken häradshövdingeräntor) sig emellan; ett sådant fall är känt från Tveta och Gäsene härader, och i Tunaläns härad överläts ämbetet mot en »ärlig rekognition» av 300 daler silvermynt. En av Smålands mera kända lagläsare, Andreas Zoterus, beskrev träffande situationen på den sirligt textade framsidan på sina domböcker (Allbo, Västra, Sunnerbo m fl). Under häradets namn och rubriken »Däröver är» räknade han upp lagmannen, landshövdingen, befallningsmannen och lagläsaren med namn och alla titlar, men titeln häradshövding använde han inte. I stället noterade han framför dennes namn att »häradshövdmgeräntan är förlänt till» eller »häradshövdingeräntan uppbär». Det var en markering av att häradshövdingen inte på samma påtagliga sätt som lagmannen och landshövdingen var »över» häradet. Han uppbar bara räntan. Och hur skulle förresten en häradshövding som t ex Johan Adler Salvius, »agent uti Hamborg», som i 14 år utan avbrott befann sig på uppdrag utanför Sveriges gränser, kunna ha någon närmare kontakt med Sunnerbo härad, där han under alla dessa år var häradshövding?*'' Av landslagens tanke på en häradshövding, som bodde i häradet och personligen svarade för dess rättskipning återstod alltså inte mycket. Ett härad kunde dessutom under långa tider helt sakna utnämnd häradshövding; kronan behöll då själv räntan och disponerade den för varierande ändamål. Från 1583 och 23 år framåt var t ex räntan från Öland anslagen till byggena på Kalmar slott, från Vista och Mo härader gick räntan från 1609 till 1623 till byggen på slottet i Jönköping och under åren 1618 till 1634 var räntan från Bråbo härad förlänad till understöd åt Finspångs bruk. Från ett stort antal härader under ett stort antal år var räntan helt enkelt indragen till kronan utan att något speciellt ändamål 13 '* Sten Claeson 1987 s 197 t. " Jan-Eric Almquist 1954 s 222 och 347. Namn- och årtalsuppgiher som lämnas i fortsättningen och som rör häradshövdingar och lagläsare är hämtade från Jan-Eric Almquist 1954 vid respektive härad. Beträffande Johan Adler Salvius se A Anjou 1899.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=