226 2. Lagläsarsystemet Det var på häradshövdingen som ansvaret för rättskipningen i ett härad vilade under medeltiden: han skulle svara för att regelbundna ting hölls på råttan tingstad och att allt i övrigt försiggick i laga ordning. Valet av häradshövding skulle enligt landslagens rättegångsbalk tillgå så att häradet på ting valde tre män »som bo i häradet», bland vilka kungen sedan till häradshövding skulle utse »den somhan vill» och somhan »vet fallen därtill.»^ Ett fåtal kungliga fullmakter för häradshövdingar, som utsetts enligt dessa landslagens bestämmelser är bevarade, bl a en från år 1490. Detta år hade häradsborna i Konga härad »lagt tre där i valet», av vilka det blev Axel Gregersson »unnat och tillåtit» av kungen att vara häradshövding i häradet. Men bara något decenniumsenare hade en utveckling inletts, sominnebar att landslagen ställdes åt sidan när häradshövdingar utsågs. Det var riksföreståndaren Svante Nilsson, som började att »mot lagen» tillsätta och avsätta häradshövdingar.^ Från i varje fall hans tid kan alltså en praxis dateras, somunder 1500och 1600-talen blev alltmer allmän: häradshövdingeämbetet, som innebar en inkomst i formav den s k häradshövdingeräntan, betraktades som en kronans tillgång som kungen ansåg sig kunna disponera över och precis som andra räntor förläna åt vem han ville. Häradet var därmed fråntaget sin rätt att välja, och inte heller kravet att häradshövdingen skulle bo i häradet beaktades längre. Ofta utnämndes en person till häradshövding i flera härader, vilket landslagen förbjödoch en titt i listan över de häradshövdingar, som utsågs i fortsättningen leder dessutom till förmodandet, att de inte heller alltid var »fallna därtill.» Det enda som sålunda återstod av Tingmålabalkens stadganden var egentligen bara att kungen skulle utse »den somhan vill.» Under Gustav Vasas tid tillsattes mer än varannan häradshövding mot lagens regler. När häradsborna i Sunnerbo år 1547 begärde att få behålla den häradshövding somkungen ersatt med en annan, fick de svaret, att »efter vårt rike är ett gammalt konungarike och konungarna hava den makt och väld här i riket till att avsätta och tillsätta häradshövdingar . . . tycks det oss gott och rädligt vara, att man ock läter det bliva vid det skick somgammalt och fornt varit haver, och att allmogen icke brukar sig högre i sädan väld än somdem bör att göra.»" Centralmaktens besked kunde inte vara tydligare: lokalsamhällets inflytande vid tillsättning av häradshövding, som det enligt lag var tillförsäkrat, ansåg sig kungen nu helt enkelt kunna förneka och förvägra. Den balans som fanns i lagen vid tillsättningen försköts till centralmaktens fördel och lokalsamhällets * Holmbäck-Wessén 1962 s 160. ’ Jan-Eric Almquist 1945a s 277 f. Avsteg från landslagens bestämmelser förekomredan under de första decennierna efter dess tillkomst. Se Sten Claeson 1987 s 181 ff. »Ej må en man hava flera häradshövdingeämbeten än ett.» Holmbäck-Wessén 1962 s 161. " Sten Claeson 1987 s 192 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=