224 som nu för att tala med StigJägerskiöld fick »en ny och bättre vägledning.» Det ledde till den ökade rättssäkerhet och den större enhetlighet i rättstillämpningen, som man menar uppnåddes under 1600-talet.^ Hur hovrätten agerat i sitt förhållande till underrätterna har med andra ord varit av betvdelse för den modernisering och professionalisering av rättsväsendet som kan iakttas under 1600-talet. Hovrätten hade i ordinantian i huvudsak fått två uppgifter ifråga omsitt förhållande till underrätterna. För det första skulle häradsrätternas och rådstugornas domböcker lämnas in till hovrätten och där »årligen överses.» Det innebar att ett exemplar av originaldomboken skulle skrivas, som omfattade det gångna året, och senast vid Hindersmässo följande år inlevereras till hovrätten. Det var de s k renoverade domböckerna. Om man vid genomgången då fann att någon orättvis sentens blivit fälld, hade hovrätten »makt att stämma till rätta», dvs att varna domaren och i värsta fall kalla in honom att försvara sin dom. För det andra skulle alla »hals- och livssaker» underställas hovrätten, vilket i princip innebar att alla dödsdomar, som fälldes i underrätten skulle prövas av hovrätten innan de fick verkställas. Underställningen hade ingenting med »överklagande» i modern mening att göra. Något rättsmedel genom vilket appellation i brottmål var möjlig hade ännu inte utvecklats: »I livssaker have ingen våld att vädja» sammanfattade lagkommissionen 1643."* Man hade negativa erfarenheter av ofta långt utdragna processer i civilmålen och ett visst missbruk av appellationsrätten i dessa mål, och fruktade att förhållandena kunde bli liknande i brottmålen. Det skulle kunna leda till att fängelsetornen fylldes av livdömda, som i utdragen väntan tvingades avvakta den slutliga domen. I ett rådsmöte 1668 gav hovrättspresidenten Knut Kurck uttryck åt denna fruktan: om fullföljd i livssaker medgavs »skulle tjuven sent eller aldrig hänga och dråparen sällan undergå skarprättarens hand».’ Processen skulle bokstavligt talat göras kort. För detta fanns också ett annat skäl, nämligen en djupt rotad föreställning, uttryckt i bl a Erik XIV:s patent om högmålssaker 1563, att Gud kunde straffa landet med både »pestilentie, hunger, dyrtid och andre vedermödor» om man läte en missdådare förbli ostraffad.^ För att undvika sådan »Guds synnerliga förtörnelse» underströk ordinantian, att straffet för offentlig synd inte fick bli fördröjt utan verkställas »androm till varnagel och i tid.» Hovrättens befattning med verksamheten vid underrätterna tog alltså i första hand den konkreta formen av en genomläsning av det gångna årets domböcker och en prövning av de rannsakningar och domar i grova brottmål, somunder- ■' Stig Jägerskiöld 1964 s 121, Lars-Olof Larsson 1982 s 191, Göran Inger 1983 s 116 och Jan Sundin 1992 s 40 ff. ■* CJ Wahlberg 1878 s 125. Beträffande utvecklandet av rättsmedel i brottmål se Sven Bergendahl 1916 s 160 ff. ^ StigJägerskiöld 1964 s 312. Schmedeman s 48.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=