222 dom, och ett sådant öde kunde också drabba hovrätten: ett fall där Kungl Maj:t häftigt reagerade mot en hovrättsdom i ett brottmål inträffade 1665 och renderade ledamöterna bötesstraff. I ordinantian hade underrätterna ålagts att »förfråga sig» hos hovrätten, när de »märkte sig icke veta vad lag är.» På samma sätt kunde hovrätten förfråga sig hos Kungl Maj:t. Efter hand somden gamla landslagens otillräcklighet trots en ökande ström av kungliga förordningar blev kännbar, ökade antalet förfrågningar. De blev också alltmer detaljerade. Hovrätten hade genomgått en utveckling mot en juridiskt kompetent församling. Där man tidigare pragmatiskt arbitrerat i någorlunda okomplicerade mål, förfrågade man sig nu bl a i en ambition att genom de kungliga svaren täppa till luckor i lagen. Svaren man fick på de ställda frågorna blev också alltmer detaljerade, tydligen i en strävan att göra dem heltäckande. Kungl Maj:t avgjorde vilka som skulle presidera och sitta i hovrätten, men var bunden vid bestämmelsen att hovrättens president skulle tillhöra riksrådet och att sex av de övriga tolv ledamöterna skulle vara adliga. Liksom vid tillsättning av andra befattningar i ämbetsverk eller krigsmakt kunde Kungl Maj:t styra verksamheten genom rekryteringen och placera ut de personer som ansågs lämpliga och/eller förtjänta på sådana poster.En assessor som visade sig olämplig kunde också avsättas, vilket ett fall från 1683 visar. Kungl Maj:ts avgörande inflytande på rekryteringen understryks ytterligare av att den presentationsrätt vid assessorsutnämningar, som hovrätten fått i rättegångsordinantian, vid flera tillfällen nonchalerades. Hovrättens verksamhet styrdes alltså av denna rekryteringsstyrning och av de styrdokument som lag och förordningar utgjorde. Därmed lät Kungl Maj:t det vara nog: i övrigt lämnades hovrätten i majoriteten av mål i fred. Förhållandet präglades av förtroende. Först mot slutet av 1600-talet tenderade de enväldiga kungarna att göra sitt inflytande gällande i form av rader av föreskrifter och genom inskränkningar i hovrättens möjligheter att arbitrera. Trots detta förblev hovrätten i de flesta brottmålen sista instans. Lennart I.undquist 1971 s 29.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=