221 innebörd genom att bekräfta relationen mellan Kungl Maj:t som beslutsfattare och hovrätten somförvaltning. När hovrätten upphävde dödsdomar utdömde man samtidigt ett annat straff. Man arbitrerade. Denna rätt ifrågasattes åtskilliga gånger, särskilt under de enväldiga kungarnas tid. Det innebar att hovrätten inte borde upphäva en dödsdom utan antingen fastställa den eller tillsammans med skälen för benådning referera den till Kungl Maj:t. Ett av de tre alternativen, som hovrätten så länge haft, skulle därmed frånhändas den och rätten att själv benåda och därmed avvika från det i lagen bestämda straffet inskränkas. Sådana avvikelser skulle vara förbehållna Kungl Maj:t. Tendensen är tydligast under 1690-talet, då särskilt Karl XI förbehöll sig avgörandet i vissa mål, där han funnit att Guds lag i Gamla testamentet hade andra föreskrifter än den svenska landslagen och då utifrån sin ställning som konung av Guds nåde ansåg sig böra låta Bibelns bokstav gå före landslagens. Fram till dess har hovrätten emellertid avgjort hals- och livssakerna utan egentlig inblandning från Kungl Maj:ts sida. Men också under den nämnda perioden på 1690-talet kunde Göta Hovrätt trots hotfulla kungliga brev fortsätta att arbiterera och avgjorde också i flera fall på egen hand den dödsdömdes öde sedan den lämnats fria händer av Kungl Maj:t. Förhållandet mellan hovrätten och Kungl Maj:t har gestaltat sig helt olika vid civila mål och brottmål. I de civila målen har hovrätten fällt en dom, som en missnöjd part kunnat föra vidare till Kungl Maj:t, under förutsättning att beneficium revisionis beviljats. I annat fall prövades den inte av Kungl Maj:t. Det innebar en passiv kontroll av den art man kallat institutionaliserad feed-back,'"'^ dvs en kontfoll somöverlämnades åt den part som sökte revision. Kungl Maj:t har passivt avvaktat; ominga revisionsansökningar kommit har heller inte hovrättens domar granskats. I brottmålen var förhållandet annorlunda. Ingen inblandad part, t ex en dödsdömd, kunde på samma sätt som en förlorande part i ett civilmål vädja till Kungl Maj:t och få domen prövad. Om ett brottmål överhuvudtaget kom under Kungl Maj:ts ögon berodde det på att hovrätten bestämt sig för att referera det. I civilmålen hade hovrätten inget inflytande på om en dom skulle gå till revision eller inte. Det berodde på omparterna fann sig i domen eller inte. I brottmålen däremot bestämde man i princip själv. Bara i en tvp av sådana hade man skyldighet att kommunicera med Kungl Mapt innan en dompublicerades, nämligen i de mål somavdömdes i hovrätten som första instans. Kontakterna mellan Kungl Maj:t och hovrätten präglades av detta förhållande. De var i regel skriftliga, men representanter för hovrätten kallades särskilt i civilmålen till Stockholm för att motivera och försvara en dom. Det var ett förfarande som påminner om hovrättens eget, när man kallade en lagläsare till Jönköping att stå till svars. En sådan kunde bli dömd till böter för en oriktig l.ennart l.undqiiist 1971 s 14 t>cli 103.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=