220 att det i praktiken blev hovrätten somi det stora flertalet fall under större delen av 1600-talet avgjorde frågan omliv eller död. Alla s k hals- och livssaker, dvs i huvudsak alla dödsdomar, skulle refereras till Kungl Maj:t om det fanns omständigheter somansågs böra lindra straffet. I så fall skulle det slutliga avgörandet ligga hos Kungl Maj:t. Den första uppluckringen av denna bestämmelse komemellertid tidigt: i kungens »fjärran frånvaro», dvs när han vistades utomlands, skulle hovrätten själv kunna avgöra målet utan att referera. När Göta Hovrätt började sin verksamhet 1635 hade ytterligare bestämmelser kommit som överlät åt hovrätten att avgöra sådana mål. Dessutom fick man gång på gång påpekat för sig, att Kungl Maj :t var så överhopad med besvärliga regeringsärenden att man där inte ville veta av något refererande i onödan. Avgörandet i livssaker kompå detta sätt att mer och mer förläggas till hovrätten, somi praktiken kom att inta en nyckelroll i dessa mål. Den kunde fastställa underrättens dödsdom och därmed slutgiltigt döma en brottsling till döden, men hade också rätt att leuterera, dvs benåda honom och utdöma ett annat straff. I fråga om en dödsdömds liv eller död var det alltså hovrätten somi det stora flertalet fall var den faktiske innehavaren av den högsta domsmakten. Under tre excerperingsperioder spridda över 1600-talet, underställdes 1.342 dödsdomar från de tre smålandslänen för prövning i Göta Hovrätt. När hovrätten prövade dessa dödsdomar hade den somnämnts tre möjligheter; att fastställa domen, att leuterera eller att referera till Kungl Maj:t. Referera skulle man göra dels omförmildrande omständigheter förelåg, dels om »skreven lag» saknades eller om man var osäker om lagtolkningen. När man granskar hur Göta Hovrätt valt mellan dessa tre alternativ under de undersökta åren visar det sig att man av totalt 1.342 underställda dödsdomar från Småland och Öland har fastställt 280 och upphävt 982. I 80 fall har vara sådana eller lagen så oklar att man refererat till Kungl Maj:t. Den slutliga domen har alltså hovrätten fällt i över 94 % av fallen. Under den första excerperingsperioden (1635—1644) underställdes ett stort antal dödsdomar, som rutinmässigt upphävdes av hovrätten och där inga tänkbara skäl att referera förelegat. Även omdessa mål räknas bort kommer andelen av i hovrätten slutligt avgjorda mål att utgöra närmare 90 %. Vid sådana proportioner mellan refererade och i hovrätten avgjorda dödsdomar väntar man sig speciella omständigheter i de refererade målen. Sådana föreligger emellertid bara sällan. Omständigheterna i de mål som refererades och i de i hovrätten avgjorda skiljer sig inte på väsentliga punkter, de kan tom ibland vara till förväxling lika. Dessa resultat av undersökningen av de refererade målen är oväntade och märkliga och är svåra att tolka. Ett skäl till att man trots allt refererade kan ha varit att man hos sin uppdragsgivare velat testa sin tillämpning av lagen och få denna godkänt. Sannolikt är förklaringen att söka snarare i ett slags strävan efter legitimitet än i osäkerhet omde sakliga omständigheterna i ett mål. Refererandet kan också ges en politisk och symbolisk ansett omständigheterna man
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=