218 Hovrättspresidenten tillsattes alltså ensidigt av Kungl Maj:t. Så var inte fallet i fråga om assessorerna; vid deras tillsättning hade hovrätten själv i rättegångsprocessen tillerkänts ett visst inflytande. Där stadgades, att om någon ledamot skulle »på varjehanda sätt sitt domareämbete kvitt gånga, då skole de andre som ännu ämbete bekläda, oss sex män i valet sätta av samma stånd och villkor som den förre varit haver.» Bland dessa sex av hovrätten föreslagna skulle sedan Kungl Maj:t utse en. Hovrätten hade alltså s k presentationsrätt. Man fick föreslå sex kandidater utan att rangordna dem eller ge någon förord. Försök att styra valet enligt egna önskemål förekom ändå. När 1650 en vakans uppstått lämnade hovrättens sekreterare Johannes Hultenius in en skrivelse, där han begärde att hovrätten skulle uppföra honomsom en av de sex på sin lista över kandidater, men dessutom att han skulle få en speciell rekommendation. Hovrätten beslutade som han önskade och Hultenius, f ö son till den kände lagläsaren Nils Eskilsson, blev också utnämnd. Några år senare stod två assessorsplatser tomma och hovrätten presenterade i vanlig ordning sina kandidater, men Kungl Maj:t utnämnde två helt andra, vilka »intet voro satta i valet av Kongl Rätten.» Kungl Maj:t hade med andra ord nonchalerat hovrättens förslag och utsett personer vilkas namn hovrätten inte ens nämnt. Beskedet om detta åstadkom upprörda känslor i Jönköping, särskilt hos den gamle assessorn Petrus Dober, som haft plats i hovrätten alltsedan den inrättades 1635. Han ville protestera. Kungl Maj:t borde »ges tillkänna» att här hade bestämmelserna i rättegångsprocessen inte observerats och nu ville man »höra Kungl Maj:ts mening härom.» Att be kungen förklara sig över sitt eget beslut skulle emellertid vara ett alltför djärvt steg att ta, tyckte de övriga. Ingen ville stödja Dober: det Kungl Maj:ts disposition.»*^^ Ytterligare en tillsättning, sompå samma sätt visar att Kungl Maj:t då och då ansåg sig kunna sätta processens bestämmelser ur spel gjordes 1661, då tre assessorer tillsattes, av vilka två inte funnits med bland de av hovrätten föreslagna. Enligt det kungliga brevet hade man »tagit i consideration de personer I oss föreslå» men ansett att man bland dem »som oss dagligen uppvakta» funnit andra »studerade och capable personer.» Här ansåg sig alltså Kungl Maj:t fri att underkänna hovrättens kandidater till förmån för personer på nära håll, som uppvaktat och anmält sig intresserade.*^^ Genomatt ta sig friheten att gå utanför hovrättens förslag blev Kungl Maj:ts möjligheter till rekryteringsstyrning större, men också möjligheten att ge någon »som Oss dageligen uppvakta» ett ämbete. Ett exempel på detta finns i ett rådsprotokoll från 1644: »Resolverades 120 »vore icke rådligt; bäst låta bero vid Schmedeman s 145. GHprotokoll 12.9.1650. GHprotokoll 6.10.1657. 6.2.1663. GH arkiv: KBR i civila mål mm 1660—1670 (vol EIAB: 2).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=