217 Under förmyndarregeringen för Karl XI suddades gränsen mellan regeringen och rådet ut så att hela rådet tillsammans med de femhöga riksämbetsmännen och änkedrottningen in corpore kom att utgöra regeringen."^ Ett exempel på hur en tillsättning genomfördes av denna regering kan hämtas från riksrådets protokoll den 7 november 1662. På sidan 711 i protokollet står det: »Rikskanslern påminte omdet som i går blev resolverat, nämligen att man i dag skulle votera över en president i Jönköpings Hovrätt. Blev alltså för gott funnit att detsamma nu ske skulle och gjordes av var och en av senaten en sedel den de kastade uti den elfenbensbyssan somdärtill plägar brukas.» Protokollet beskriver sedan rådets diskussioner om helt andra ärenden och återkommer först på sidan 717 till presidentvalet: »Sedan öppnades elfenbensbyssan och fölle vota såsomföljer nämligen uppå HCarl Mörner HBenkt Skytte HSchering Rosenhane 2 HHerman Flemming 2 HSten Bielke vårföre blev det och därmed att H Carl Mörner, som nu är absens, skall härom notifieras och fä vocationsbrev därpå.» På samma sätt somKristina och Karl X Gustaf hävdade också Karl XI kungens rätt att lägga det avgörande ordet vid ämbetstillsättningarna. Han visade det eftertryckligt i en anmärkningsvärd utnämning, när han lät Claes Rålamb lämna posten som överståthållare i Stockholm och utan rådets hörande utnämnde honom till hovrättspresident i Jönköping. Det skedde 1678, då en maktkamp mellan rådet och kungen var i full gång, det uppfattades som en degradering och förvisning av Rålamb, som var en av rådets främsta talesmän och en ivrig förespråkare för dess maktställning. Kungens mening var därmed också klargjord: ämbetstillsättningarna skulle ske utan råds råde."^ Oavsett hur monarkens personliga inflytande och rådets påverkansmöjligheter förhöll sig till varandra, så var det den corpus somhär kallats Kungl Maj:t som utsåg hovrättspresidenterna. Den inskränkning somfanns innebar att presidenten skulle hämtas ur riksrådets krets. Den intressanta frågan omhur rådet i sin tur utsågs måste här förbigås, men man kan ändå utgå från att ingen blev riksråd och därmed heller inte hovrättspresident utan att anses somtrogen och lojal mot den lutherska läran, kungahuset och framför allt mot landets lagar. Det hindrade sedan inte att man för att främja egna intressen somriksråd inom vissa gränser kunde driva mot monarken riktad politik; i fråga omde grunder, på vilka rättskipningen vilade, kunde den som ville bli riksråd knappast ha några alltför oppositionella åsikter. Tillsättningen innebar med andra ord en formav rekyteringsstyrning. Göran Rystad 1963 s 202. Riksarkivet: Rådsprotokoll vol 36. Göran Rystad 1963 s 239. 11 vota 6 1 118 118
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=