210 »Oförsvarlig försummelse och obetänksamhet» I interaktionen mellan hovrätt och underrätter ingick att hovrätten som den övervakande myndigheten skriftligen anmärkte, tillrättavisade och varnade lagläsare i häradsrätterna och borgmästare och råd i rådstugurätterna. Interaktionen präglades av det uttryckliga kontrolluppdrag somhovrätten erhållit i ordinantian: att genom underställningen pröva alla hals- och livssaker, att innan dom fick fällas ge besked i oklara fall och att i efterhand årligen granska domböckerna. Utgångspunkten för denna övervakning var misstroende mot underrätternas förmåga. För förhållandet mellan Kungl Maj:t och hovrätt fanns en annan förutsättning, nämligen förtroende. Ingen kontinuerlig granskning av hovrättens domar förekom och ingen generell skyldighet att underställa förelåg.’^ En granskning i efterhand av hovrättsdomar i civilmålen skedde endast i den omfattning de blev revisionsmål; också i brottmålen uteblev granskningen, såvida målen inte refererades. Ett syfte med hovrättens tillsyn över underrätterna hade varit att nå likformighet i dömandet. Från Kungl Maj:ts sida var man en tid inne på att organisera ett slags överinspektion över de fyra hovrätterna som på motsvarande sätt skulle tillse att sådan likhet iakttogs hovrätterna emellan. En instruktion för riksdrotsen utfärdades 1661, som innebar att hovrätterna skulle delge drotsen vad somförekommit i fråga ommärkligare rättsfall både i underrätter och hovrätt. I övrigt tänkte man sig att överläggningar mellan drotsen och hovrätterna skulle ske också ifråga om andra frågor än rättskipningen. Riksdrotsen Per Brahe lämnade sin presidentpost i Svea Hovrätt och tillträdde denna tillsynsuppgift. Några egentliga spår i Göta Hovrätts verksamhet har denna nyordning emellertid inte efterlämnat; i ett mål mot biskopen i Växjö,som»på tre dagars tid två gånger prästfäst hustru Anna Nilsdotter Krokia tvenne män» resolverade hovrätten att det var »nödigt denna sak med riksdrotsen communicera och Hans Excellens betänkande inhämta», men i övrigt är spåren av denna övervakande verksamhet sparsamma; Bendz anser att den varit mera formell än reell. I övrigt blev bara de mål som nådde Kungl Maj:t antingen genom revision eller refererande föremål för någon form av granskning. Proportionen mellan civilmål och brottmål i häradsrätterna är relativt väl känd: den totala ärendemassan utgjordes somtidigare visats vid mitten av 1600-talet av hälften civilmål och hälften brottmål. Hur målen fördelades i hovrätten är däremot inte underHär bortses från den s k »examen» av hovrättens ämbetsutövning, som företogs 1636 och var en engångsföreteelse med anledning av regeringsformen. Se SRP VI. Likaså bortses från den 1660 införda skyldigheten för hovrätten och övriga ämbetsverk att insända förteckning över handlagda ärenden till Kungl Maj:t. Denna innebar ingen granskning av domarnas innehåll, utan avsikten var att redovisa arbetsresultatet i kvantitativa termer. Se StigJägerskiöld 1964 s 262 f. 27.11.1661 G. Gunnar Bendz 1935 s 38. 5.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=