209 domen vid stölder var att tjuven dömdes att »ge målsäganden sitt igen och böta tredubbelt det stulnas värde.» Det fanns alltså två belopp nämnda i domen: värdet av det stulna, sommålsäganden skulle ha, och sedan detta värde tredubblat i böter. Man kunde tomtänka sig ett tredje, nämligen dessa båda belopp sammanräknade. När nu tjuven skulle betala med kroppen och man skulle börja räkna slag av spön och dagar i fängelse, uppstod frågan från vilket av beloppen man skulle utgå, från det stulnas värde eller från böterna eller från något annat. Svaret blev: »ej efter något annat än efter själve stöldens värde och storlek».’^ Exemplen belyser att förhållandet mellan hovrätt och Kungl Maj:t hade blivit ett annat under åren omkring 1690 än t ex 30 år tidigare, då hovrättens makt och inflytande i livssaker varit stort. Under 1600-talets sista decennium var hovrättens frihet och självständighet ändå beskuren i förhållande till den tid, då man inom rymliga ramar leutererade, arbitrerade, refererade och fastställde. Göta Hovrätt arbitrerade visserligen då och då under hela 1690-talet, t o m i mål somföll under Guds lag och där dödsstraff var föreskrivet. Åtskillig frihet och självständighet fanns trots allt kvar. Kanske förändringen snarare fanns i form av nya inslag i den mentala atmosfär, i vilken rättskipningen skedde, ett sneglande mot vad den enväldige på justitietronen kunde tänkas tycka, och en räddhågad försiktighet att inte överskrida sina befogenheter. Att förfrågningarna blev fler och förändrade karaktär och att klimatet blev ett annat sammanhängde också med den ovan antydda utvecklingen av hovrätten till en lärd församling. 1695 hade t ex alla assessorer juridisk utbildning och/eller erfarenhet, fyra av demvar juris doktorer och en f d professor i juridik."^^ Diskussionerna i hovrätten blev alltmer sofistikerade och intresset vändes inte sällan från det konkreta fallet mot teoretiska dispyter. Den gamla landslagen framstod trots den allt stridare strömmen av nya förordningar som otillräcklig, och hovrätten som rättsbildande institution hade ambitionen att någorlunda täppa till luckorna i lagen. Sedan 1686 arbetade ännu en lagkommission; existensen av en sådan, som f ö ofta rådfrågades av Kungl Maj:t, kan också tänkas ha bidragit både till assessorernas försiktighet och deras iver att ställa spetsfundiga frågor. »Den sällsamme och store åtskillnad omlagens rätta förstånd» som Karl XI hade iakttagit i Svea Hovrätt 1684 kan iakttas också bland Göta Hovrätts ledamöter. Hans påpekande att det ibland är »något äventyrligt med samveten» och att det är bättre att hålla sig till lagens bokstav än att lita på samvetets röst kunde hovrättens juridiska teoretiker säkert ha viss förståelse för. Trots de många nya författningarna ställdes de emellertid ofta inför problemet att denna lagens bokstav saknades. Schmcdeman s 1549 t. Se ovan kapitel II Hovrätten dömer, avsnittet Hovrättens män. 14
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=