208 kungligt brev utfärdades då till samtliga hovrätter, där dödsstraff påbjöds för »blodskam bedriven av en mansperson med sin halvsysters dotter».^' Karl XII ville undvika att få sedlighetsmål refererade för sig. De fanns i regel upptagna i den mosaiska lagen, som för honom hade högsta auktoritet. Han ville inte tvingas att acceptera det mildare straff som hovrätterna genom att anföra mitigantia eftersträvade, eller, vilket han också ville undvika, bortse från hovrättens argument för en lindring och fastställa dödsdomarna. Han gick därför ut med påbud till alla domstolar att vid vissa brott döma till döden. Dubbelt hor t ex skulle straffas med döden »utan alle nåder», det hade Gustav Adolf slagit fast redan 1615, men nu hade man enligt kungens mening börjat tumma på denna lag och i sina domar åberopat alla möjliga ovidkommande lindrande skäl. Genom ett kungligt brev till alla hovrätter och överdomare »om dubbelt hors avstraffande» skulle ordningen återställas. Det som gällde var »döden dö».^“ Guds lag skulle iakttas och brott mot den lagen beivras som samma lag föreskrev. Liknande påbud utfärdades därför också om att en sexuell förbindelse som den nämnda med halvsysters dotter »likmätigt Guds heliga lag» skulle straffas med döden och att de »som sig emot sine rätte föräldrar förse» inte kunde förskonas från livsstraff. »Varandes Guds heliga ord härutinnan klart och uttryckligt.»^^ Samtidigt som hovrätternas förfrågningar tenderade att gälla detaljfrågor gick också de kungliga påbuden alltmer in på enskildheter. Ett slående exempel är turerna kring tolkningen av 1653 års straffordning, där det hade förordnats, att tjuvar sominte hade pengar att böta med för varje åtta daler de var skyldiga skulle löpa ett gatlopp. Nu dök frågan upp hur man skulle bestraffa dem som hade blivit skyldiga mindre än åtta daler. Halva eller fjärdedels gatlopp måste rimligen anses somuteslutna. Karl XII gick ut med en lång resolution och förklaring med föreskrifter, som hade ambitionen att vara heltäckande och inte lämna någon tänkbar variant obeaktad. Den dömde skulle första gången arbeta »vid Våre slott och hus», varvid från bötessumman skulle avräknas nio öre silvermynt om dagen. Han skulle dessutom till uppehälle erhålla tre öre omdagen i samma mynt. Omnu inget arbete fanns skulle vederbörande i stället plikta med fängelse och då skulle 24 öre silvermynt »för vart dygn» avräknas. Men, fortsatte kungen oförtrutet, »den som förser sig andre eller flere gånger» och inga pengar har till böter, han skall straffas med spö och ris. Tre slag av ett par spö skall då svara mot två och en halv dalers böter; »är det ett Qvinnfolk tre slag av ett par ris.»*^"* Det föreföll som om man nu tänkt på allt, men följande år kom en ny förfrågan, som tvingade fram nya förklaringar. Den gamla vanliga rutinmässiga ” Birger Wedberg 1944 s 66 f och Schmedem.in s 1503. ’’ Schmedeman 1522. Ibidems 1503 och 1542. Ibidems 1513.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=