206 »Det faller Oss eftertänkeligt, av vad skäl I haven dömt . . .», »Fördenskull äre Vi förorsakade vordne Eder omdesse ärender i nåder påminna . . .» eller »Emedan Vi en och annan gång have förmärkt . . .»*' Kungl Maj:t kunde också »skatta skäligt att ännu rannsakas» eller rekvirera ytterligare handlingar, om man ansåg att omständigheterna i ett mål krävde ytterligare belysning. Ibland togs emellertid andra tonfall i anspråk: »I skolen detta låta vara eder till efterrättelse» eller helt enkelt »befalla vi eder.» I värsta fall, t ex när Kungl Maj:t funnit »åtskillige differente och sig emellan stridande domar, resolutioner och executorialer» i en dom kommenderades den assessor som föredragit målet i hovrätten upp till Stockholm »till försvar».Denne assessor befann sig då i liknande kläder som en lagläsare som kallades till Jönköping för att stå till svars för en s k faute.*^ Detta att företrädare för hovrätten i efterhand ålades att muntligt stå till svars för en domvar en typ av kontakt somdå och då förekom i de civila målen. I tveksamma fall förfrågade sig hovrätten hos Kungl Maj:t. Det var ytterligare en formav kontakt: man begärde besked av olika skäl, för att få klarhet i någon fråga av principiell betydelse eller helt enkelt för att ha ryggen fri. Det är en tydlig tendens att sådana förfrågningar ökade och blev fler mot slutet av århundradet än t ex under åren närmast efter det att Göta Hovrätt börjat sin verksamhet. Bakgrunden var att rättskipningen saknade tillräckligt stöd i lagstiftningen, och trots att nya förordningar kontinuerligt utfärdades ställdes hovrätterna inför nya problem. Man blev allt oftare påmind om sanningen i Olof Thegners ord att »ingen lag kan vara fullkomlig och innehålla alla casus.» Detta sammanhängde med den samhällsförändring som ägt rum under de sekler somgått sedan landslagen komtill men också med att hovrätternas kompetens ökat, att man i och med sin ökande överblick och erfarenhet grundligare än förut vände och vred på omständigheterna i ett mål. I brottmålen försökte man att med allt större precision utmäta det rätta straffet, samtidigt som man konsekvent sökte mildra de gamla lagarnas brutala straff och därmed påverka rättsutvecklingen. I och med att möjligheterna att arbitrera inskränktes, växte också antalet förfrågningar. Det framträder då bilden av en hovrätt, somi varje fall från och med 1690-talet agerar mindre självständigt än förut, som knutits närmare Kungl Maj:t och som då och då avstår från självständiga beslut och i stället väljer att förfråga sig. Förfrågningarna från Göta Hovrätt rörde i början principiella frågor, t ex innebörden i vissa artiklar i rättegångsordinantian (1636) eller frågan om förSchmedeman s 329, 968 respektive 1244. 28.4.1676. GH arkiv: KBR i civila mål 1666—1677 (vol EIAB: 3). Se kapitel VI Hovrätten och underrätterna.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=