205 gingo opp i hovrätten» eller »Herr Matthias Soop gick opp i hovrätten»/^ Det fanns en rad praktiska fördelar med denna rumsliga närhet, men situationen inrymde också problem ifråga om rättssäkerhet och ojävighet, problem som uppmärksammades av Karl XI i ett brev till Svea Hovrätt 1684. Han var inte nöjd med »de relationer som ibland för Oss muntligen av Edre utskickade göras antingen uti Criminal- eller Civilsaker.» Det låg enligt kungen en fara »för våre undersåtars liv, ära och timmeliga välfärd» i detta förfarande, eftersom »vid sådana muntliga berättelser lätteligen någon omständighet kan av förgätenhet eller varjehanda andra tillfällen utelåtas.» Svea Hovrätt befalldes därför att »såsomde andre Våre Hovrätter» insända sina relationer och förfrågningar skriftligen.^^ Förutomde muntliga föredragningarna och de informella förhandsdiskussionerna gjorde ytterligare en omständighet situationen tvetydig; de fyra riksråden kunde i sin dubbelroll tänkas komma i ett läge, där de granskade sina egna domar. Kontakterna mellan hovrätt och Kungl Maj:t gestaltade sig alltså annorlunda i Stockholmän i Åbo och Jönköping. Man var hänvisad till brev. Kungl Maj:t var den överordnade instansen sommed självklar auktoritet styrde den förvaltning, som hovrätten utgjorde en del av. Övervakningen och kontrollen var emellertid passiv, någon systematisk kontroll av hovrättens domar förekom bara, när en dom i form av ett revisionsmål eller en referendesak kom under Kungl Maj:ts ögon. Då kunde skriftliga tillrättavisningar och föreskrifter komma. I princip skilde de sig inte särskilt mycket från de »åtvarningar» som hovrätten själv brukade utdela till försumliga lagläsare vid häradsrätterna.^^ När tillrättavisningar kom gällde de bl a formalia, t ex att man skulle hålla sig till Sveriges lag när man dömde och »intet införa främmande språk.» Det var en stil och ett mode som i takt med att juristerna blev bättre utbildade och belästa alltmer spred sig under 1600-talet, att både åberopa ovidkommande rättskällor och blanda in mycket latin i domarna. Karl XI ogillade detta, och när han sett hur Göta Hovrätt i en dom »åtskilligestädes åberopar främmande lagar och det latinske språket uti oträngde mål anförer» blev resultatet ett sådant varnande brev (1683), att »uti Edert dömande hålla Eder vid Sveriges lag och intet vid främmande lagar och språk.» Det var enligt kungen helt onödigt: Sveriges lag och stadgar var »nog tillfyllest grundade att döma efter». Andra anledningar till sådana anvisningar och tillrättavisningar omformalia var t ex att Kungl Maj:t i någon dom uppmärksammat att lejdebrev inte utfärdats på rätt sätt, att voterandet i hovrätten inte skett helt enligt ordningen eller att det förekommit i någon häradsrätt, att stämningar utfärdats i häradshövdingens namn och med hans sigill, men av annan person. Då har brev avlåtits till hovrätten med inledande fraser som SRP XII s 352 och 360. Schmedeman s 879. Se nedan kap VI Hovrätten och underrätterna. 80 GHarkiv; KBRi civila mal mm 1683—1685 (vol El AB; 5). Hos Schmedeman s 856.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=