204 det däremot förekomma att hovrättens representanter personligen uppträdde inför Kungl Maj:t, och då i regel för att i efterhand försvara och ytterligare motivera den dom, som redan förelåg i skriven form. När brottmål refererades var emellertid formen för kontakten med Kungl Maj:t praktiskt taget alltid skriftlig. Svea Hovrätt intog på i varje fall två sätt en särställning i jämförelse med de övriga hovrätterna. Den skulle för det första residera på Stockholms slott, vilket innebar att hovrätt och Kungl Maj:t arbetade vägg i vägg. Ett beslut om att referera ett mål kunde då omedelbart följas av att någon eller några av hovrättens ledamöter tågade iväg till Kungl Maj:t för att muntligt föredra målet. I civilmål inhämtade man ibland tomKungl Maj:ts mening redan innan man fällt domen, vilket kunde få den betänkliga konsekvensen att den förlorande partens utsikter att få revision hos kungen drastiskt minskades.För det andra skulle fyra av Svea hovrätts ledamöter vara riksråd; de hörde alltså hemma på båda sidor om den trappa, som skilde hovrättens och riksrådets lokaler i det kungliga slottet. Kanske förekom det tomatt samma personer skrev under både hovrättens beslut att referera och Kungl Majrts utslag. Omdessa förhållanden ledde till ett livligare refererande än från övriga hovrätter är okänt. Enligt StigJägerskiöld blev det för Svea Hovrätts del med tiden »allt vanligare»; de exempel han räknar upp är emellertid alla från tiden omkring 1690, då som nämnts ovan speciella förhållanden rådde.Ingen egentlig undersökning av en eventuell trend i Svea Hovrätts refererande har veterligen gjorts, inte heller någon granskning av målens karaktär eller någon jämförelse mellan refererade och av hovrätten självständigt avgjorda mål. Om emellertid frekvensen varit högre i Svea än i Göta Hovrätt, kan orsaken till detta mycket väl ha varit just den nära kontakten med Kungl Maj:t. För att en hovrätt skulle vara beslutför krävdes att ett visst antal ledamöter var närvarande, reglerna något olika för olika hovrätter. För Svea Hovrätt uppstod ibland problempå grund av närheten till rådet, eftersom de riksråd, som satt i hovrätten inte sällan kallades därifrån för att delta i rådssammanträden. »Stege de gode herrar av rådet opp och ginge i rådskammaren och befallte de gode herrar assessorer att de skulle fortleva med resolutioner och criminaliasaker och sade sig vele demunderskriva, allenast de som vore av någon hög portans, dem skulle de sätta a parte, till dess de gode herrar av rådet fingo vara med tillstädes» Exemplet är från 1637 och belyser ytterligare den livliga kontakt mellan Svea Hovrätt och Kungl Maj:t, som själva lokaliseringen av hovrätten skapade. Rådsherrarnas vandrande gick f ö i båda riktningarna; notiser i riksrådsprotokollen som dessa är vanliga: »Herr Fredrik Stenbock och Herr Thure Sparre Sture Petrén 1964 s 40 ff. StigJägerskiöld 1964 s 282 f. Sture Petrén 1964 s 98.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=