202 hade man funnit skäl för annan dom än dödsdom och refererade. När målet kom tillbaka från Kungl Maj:t med utslaget »Hovrätten lämnas fria händer» kunde man leuterera och utdöma ett arbiträrt straff. Det var så att säga arbitrering med kungligt godkännande. Bland de undersökta målen från Göta Hovrätt finns 18 exempel på detta under åren 1688—1699. Det är våldsbrott (5), sedlighetsbrott (6) och stöldmål (6) samt ett mål som rubricerats som uppror. I samtliga fall är det dödsdomar som refererats och i alla utom ett har hovrätten utnyttjat de fria händer man fått till att befria de dödsdömda från livsstraffet. Undantaget gällde den »arge och överdådige kyrkotjuven Jöns Persson.» Han hade redan en gång benådats av Karl XI, som inte ville hänga vare sigJöns eller andra tjuvar, och i stället för hängning dömts till livstids arbete i Marstrand. På vägen dit lyckades Jöns emellertid rymma och gav sig ut på nya stöldturnéer och bröt sig bl a in i Annerstads kyrka. Nu hade han tagits fast och på nytt dömts till döden. Hovrätten refererade domen i vanlig ordning. Karl XI ansåg sig tydligen inte ännu en gång kunna döma honom till Marstrand utan överlät avgörandet till hovrätten, som trots fria händer inte hade annat val än döma Jöns Persson att »ophängas.»^^ Stickprov från andra delar av jurisdiktionen visar att förfarandet med »fria händer» var relativt vanligt. Någon viss typ av mål eller några speciella omständigheter som skulle tyda på ett visst mönster i Kungl Maj:ts beslut att lämna fria händer har inte kunnat urskiljas i detta begränsade material. En motivering, som ibland ges, är hovrättens bättre kännedom om målet, t ex »alldenstund I om denna saken bäst kunniga ären, så lämna Vi Eder alldeles fritt honom med ett sådant straff att belägga som I pröven hans brott hava förtjänt».Det är samma motivering som när man 1661 visade refererade mål ifrån sig och påpekade att de »allra bäst av Eder somomständigheterna äre bekanta avhjälpas. »^^ I en diskussion i Göta Hovrätt omett incestmål, där en kvinna haft förbindelse med två bröder och i underrätten dömts till döden, ville några assessorer referera, men presidenten Axel Stålarm däremot fastställa underrättens dödsdom. Han yttrade: »Jag kan intet Elin från dödsstraffet befria, ej heller denna sak till Kungl Maj:t referera, ty Kungl Maj:t vill intet sådana saker till friande eller fällande taga på sig, ej heller därmed besvärad vara och om ändå ledamöterna refererar så lär Kungl Maj:t giva fria händer och ledamöterna ändå intet veta hur de kan befria henne från dödsstraffet.»^^ Stålarm trodde sig här veta, att besvärliga incestmål som detta skulle vara en typ av mål som kungen inte »till friande eller fällande vill taga på sig» och heller inte ville besväras med. Att Kungl Maj:ts syfte med åtgärden ibland varit att helt enkelt undvika svåra 12.3.1696 F. 28.9.1695. GHarkiv: KBR i kriminalmål 1694-1697 (vol EIAC:2). 1660-1670 (vol EIAB:2). 68 18.12.1661. GH arkiv: KBRi civila mål 5.10.1693 Dalsland. mm
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=