201 åtta och under hela år 1700 uppgick det till 11. Anmärkningsvärt är däremot, att man fortsatte att självständigt upphäva dödsdomar och utdöma arbiträra straff: under hösten 1699 förekom det tre gånger och under året 1700 också tre gånger.Det fanns gränser också för enväldet; i praktiken satte kungabrevet ingen definitiv slutpunkt. Den situation, som utvecklats under 1690-talet bestod, hovrätten refererade oftare och arbitrerade mera sällan än tidigare, men arbitreringen upphörde inte och därmed heller inte hovrättens ställning som den instans som fortfarande ofta avgjorde frågan om liv eller död för de i underrätterna dödsdömda. Diskussionen mellan kung och hovrätt omdenna rättighet handlade i grund och botten om i vilken grad hovrätten som rättstillämpande förvaltning skulle detaljstyras av kungen. Den hade länge haft rätten till en friare prövning och möjlighet till en straffmätning somavvikit från lagen, och kunde lätt inse vilken inskränkning i självständigheten det skulle innebära, om denna rätt fråntogs den. Enligt den doktrin, som växte fram, betraktades den enväldige kungen som en kung av Guds nåde och som en Herrens smorde, och ansågs därmed också som Guds domhavande med makt och ansvar för att Guds lag upprätthölls på jorden. Han deltog också personligen i handläggningen av frågor som gällde liv eller död och hade makten att enväldigt avgöra sådana frågor (i den mån sådana mål nådde fram till den s k justitietronen). Arbitreringen innebar en begränsning i denna kungens makt. Omeventuella avsteg från lagen, särskilt då från Guds lag som den framställdes i Appendix, skulle ske skulle detta avgöras av Guds domhavande själv, inte av hovrätten. Alternativet för hovrätten blev därför i många fall att referera; när det gällde dödsdomar blev slutresultatet f ö i regel detsamma med båda förfarandena, nämligen benådning. Friheten att pröva hade ändå inskränkts, och man blev bunden av kungens svar. För den dödsdömde kunde det göra detsamma om det var hovrätten eller kungen somlindrade domen. Somnämnts innebar Kungl Maj:ts utslag i refererade mål oftast att dödsdomen upphävdes och annat straff utdömdes, som då skulle uppfattas som lindrigare även om det innebar nio gatlopp och livstids arbete i halsjärn på Marstrands fästning. Karl XII var t ex mycket irriterad över att han tvingades skärpa en hovrättsdom, där man i ett dråpmål velat döma till Marstrand i stället för till döden, eftersom dråparen varit berusad. »Fylleri excuserar intet» förklarade kungen och gav sedan hovrätten en reprimand: »Vi som av vår höga nåd understundompläga lindra straffet måge ej nödsakas detsamma att skärpa. »^^ En annan åtgärd, somKungl Maj:t ibland tillgrep i refererade mål var att låta målet gå tillbaka och ge hovrätten fria händer att döma. Det innebar i praktiken, att hovrätten fördes tillbaka till utgångspunkten igen. Vid sin prövning Incest 13.6.1699 G, barnamord 13.10.1699 F, dråp 19.12.1699 G, stöld 29.5.1700 F, dråp 10.11.1700 Fl och enlalt hor 4:e resan 18.11.1700 G. Birger Wedberg 1944 s 95 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=