200 kungen bara tid och »förorsakar våra undersåtar ovisshet och onödige trätor. »‘’^ »Nu är allt arbitriumbetaget» suckade assessoren Mörling somen sammanfattning av situationen.^^ Definitivt slut var det emellertid inte, diskussionerna mellan kung och hovrätt om bundenheten vid lagens bokstav fortsatte liksom om rollfördelningen mellan den nu enväldige kungen och hans domstol. Kungabrevens makt visade sig också begränsad: i Göta Hovrätt fortsatte man i varje fall att arbitrera. Exempel på detta finns bl a i ett flertal mål rörande barnamord, dråp, våld mot fader, rån och tvegifte. När man 1696 refererade ett stöldmål beskrev man sig själv som en rätt »som något arbitrium icke anstår» men bara några veckor senare arbitrerade man i ett mål angående dubbelt hor och fortsatte under den följande vårsessionen med att arbitrera i två dråpmål. Rättigheten hävdades och utnyttjades sålunda envetet så länge det gick, men med de enväldiga kungarnas ställning som både landets högste domare och egenmäktiga lagstiftare blev detta allt svårare. För Göta Hovrätts del sattes en formell (men knappast reell) slutpunkt i ett brev från Karl XII den 29 mars 1699. Det är en kraftfull order från den tonårige kungen till de mera mogna assessorerna i Jönköping: »Vi hava med missnöje befunnit utav någre Edre i underdånighet till Oss insände domar att 1 sökt till att lindra med de brottslige vidare än lagen och omständigheterna ha kunnat Eder därtill giva anledning, varför Vi oansett Vi av Vår konungslige nåd alltid äre till all mildhet benägne, snarare att lindra än att skärpa rätten, när sakerna utan Guds förtörnelse och andras förargelse det kunna tillåta, likväl som det är ett ting, vilket Vi till ingen del lämnat åt Eder utan allena Oss och det kungliga väldet förbehållit, varandes också åtskillige gånger tillförene alla hovrätter och underdomare förbjudet all egenvillig frihet eller så kallat arbitrerande uti saker som skola avdömas. Fördenskull vele Vi sådant Vårt nådige påbud ej allenast hava förnyat utan ock Eder nådeligen åtvamat med största allvar efter lag och våra förordningar samt deras rätta förstånd att avgöra sakerna.»‘’’ Enligt Bendz skulle resultatet av detta ironiskt nog ha blivit att Kungl Maj:t blev så överhopad av refererade ärenden, att man senare tvingades återgå till den gamla ordningen och återge hovrätterna deras leuterationsrätt och därmed också rätten att arbitrera.^^ För Göta Hovrätts del ledde det kungliga brevet emellertid inte till några dramatiska ändringar. År 1697 uppgick antalet refererade dödsdomar från Småland och Öland till fem och under det följande året 1698 till 11. Höstsessionen 1699, dvs efter Karl XII:s barska brev var antalet Schmedeman s 876 f. StigJägerskiöld 1964 s 280. Exemplen på hur Göta Hovrätt arbitrerade i olika typer av mål även sedan »arbitrium var dem betaget» är många: dråp 6.7.1688 G, 16.5.1693 G, mars 1694 F, 3.12.1695 H, 10.2.1697 Gmfl; barnamord 28.11.1688 H, 22.11.1693 F, 4.7.1695 G, 3.11.1698 H m fl; rån 6.11.1686 H; tvegifte 13.12.1688 F; våld mot fader 18.3.1693 G. 13.11.1696 F, 16.12.1696 G respektive 10.2.1697 Goch 13.4.1697 H. Schmedeman s 1543 f. Gunnar Bendz 1935 s 110 f. Förändringen skedde 1714.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=