199 domar från Småland och Öland upphävde hovrätten på egen hand 104. Förhållandet borde enligt kungen ändras så, att dödsdomar antingen skulle fastställas i ökad omfattning eller också refereras. Eventuell benådning skulle kungen sköta. Han ville »härmed hava befallt, att rätten härefter i andra sådana kriminalsaker expresse håller sig till lag och laga stadgar och det övriga som Hans Kungl Maj:ts nåde eller moderation tyckes meritera, hänskjuter uti Kungl Majrts allernådigste utslag och gottfinnande.»'*^ När hovrätterna försvarade arbitreringsrätten däremot, var utgångspunkten en annan, nämligen nödvändigheten att genom den friare prövningen utveckla rätten, komplettera lagen och fylla ut några av dess många luckor. Ett nytt ifrågasättande av arbitreringsrätten kom 1674 i ett brev från Karl XI till Svea Hovrätt, där han konstaterade »huruledes Våre hovrätter . . . tagit sig före in Criminalibus och jämväl uti klare och övertygade mål att gå ifrån själva bokstaven i Vår lag beskreven och i stället för den näpst som däruti uttryckes belagt den brottslige med ett villkorligt och arbitralt straff och poen.» Kungen ville inte längre »lida slikt arbitnum» utan förklarade för hovrätten, att »där factum är notoriumoch lagen klar, intet understån eder utan vårt nådige tillstånd och särdeles lov och minne att gå ifrån det straff somlag och laga stadgar eder dietera och föreskriva.»"’^ Bakgrunden till kungens brev var emellertid inte i första hand det faktumatt hovrätterna utnyttjade och försvarade sin möjlighet att arbitrera. Brevet motiverades snarare av en fruktan att den förfördelade parten i ett mål inte skulle få den »satisfaction» för skadan han lidit, om brottslingen genom hovrättens arbitrerande slapp undan det straff han enligt lagen borde ha. Vedergällningen blev inte utkrävd somden borde bli, t ex omen målsägande stod på sitt rätt och krävde liv för liv i ett dråpmål. I ett sådant fall skulle benådningen kunna gå ut över de drabbades rätt.^^ I ett nytt brev 1684 kom kungen tillbaka till frågan och förklarade, att det nu var definitivt slut på rätten att arbitrera. Kungen anspelade på det resonemang, som kom till uttryck bl a i lagkommissionens ovan nämnda diskussioner, att »döma efter conscientiam» och beroende på omständigheterna »gå ifrån lege.» Han fann det »betänkligt att låta ankomma på samveten», domaren skulle »uti civil- och kriminalärenden striete rätta sig efter lagen och Våre förordningar.» Han avslutade med att uttrycka en personlig uppfattning: »varandes det ibland något äventyrligt med samveten.» Detta liknade nästan en förolämpning mot hovrättens assessorer; kungen motiverade sin misstro mot deras samveten med att de så ofta hade så olika uppfattningar och långa diskussioner om »lagens rätta förstånd.» Sådana dispyter visade inte bara på samvetenas obeständighet och otillräcklighet utan tog dessutom enligt Kungligt brev 5 juni 1658, citerat efter StigJägerskiöld 1964 s 276. Schmedeman s 656. Jämför ovan vid dråpmälen i kap IV Hovrätten dömer. Om »satisfaction» till brottsoffret och tredje mans rätt vid benådning se Fr.Chr. von Arnold 1861 s 434.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=