198 »utomalla Sveriges gränser evärdeligen» etc.^° Här saknades emellertid alla former av föreskrifter liksom de maximi- och minimigränser sommodern lagstiftning tillhandahåller. Exempel på renodlat arbiträra straff, dvs straff som hovrätten pålagt utan påverkan av praxis och prejudikat, är annars relativt sällsynta. Ett exempel på arbitrering i renodlad form, där lag och prejudikat lämnat hovrätten utan stöd kan nämnas: Sven Jönsson i Lädja, Bergs socken, 12 år gammal, stack ihjäl sin bror Peder, 10 år, med en kniv. Det var ett dråp, begånget av en »övermage», dvs av en person under 15 år och omyndig. Ett sådant dråp var vådaverk och skulle gäldas med vådabot, men här var målsäganden och dråparens målsman samma person, nämligen pojkarnas far. Lagens ord omvådabot tedde sig därför meningslösa. Hovrätten resolv^erade då »att kyrkoherden skall på en därtill berammat söndag eller annan helig dag låta all ungdomen komma till kyrkan, då landshövdingen vill förordna en trogen karl, som efter gudstjänsten och efter av predikstolen hållen allvarsam förmaning till ungdomen, att de sig för slika grova misshandel väl vakta och taga tillvara, tager Sven ut på kyrkbacken och hudstryker.»^' Rätten att arbitrera fanns egentligen inte inskriven i någon författning, men tolererades och accepterades och hade blivit så fast etablerad, att den år 1643 betecknades som ett privilegium för de övre rätterna. Bland de punkter, som riksrådet då ville att lagkommissionen skulle behandla fanns nämligen också frågan, om »icke nedrerätterne måge hava samme privilegier som de övre, att de döme efter conscientiam där cireumstantiae kunna förorsaka dem att gå ifrån lege.»"’- Hovrätternas rätt att arbitrera kom emellertid att senare ifrågasättas, bl a av Karl X Gustav, som »helst såge, det rätten dömde efter lag, skjutandes nåden och moderation till Kungl Maj:ts eget nådigste utslag.» Det fanns ögon, som i hovrätternas leuteration och arbitrering såg intrång i den kungliga domsmakten och för de krafter somverkade för ett stärkande av kungamakten framstod hovrättens självständighet somett hinder. Hovrätten slog emellertid vakt om sin rättighet. Samtliga hovrättspresidenter förenade sig i en protest och förklarade, att deras möjlighet att arbitrera var omistlig, särskilt i en tid då människors synder och laster tilltog i oanad grad och detta i former som »ingen haver kunnat tänka, än mindre göra lag däruppå.» Lagen var otillräcklig och ofullständig, menade de, och en friare prövning från rättsäkerhetens synpunkt nödvändig."’'^ När Karl X Gustav ifrågasatte arbitreringsrätten var hans utgångspunkt de många i hovrätten upphävda dödsdomarna. Av 176 under åren 1655—1664 i Göta Hovrätt underställda dödsSe ovan kapitel III Hovrätten och straffen. 16.10.1642 G. CJ Wahlberg 1878 s 38. StigJägerskiöld 1964 s 276. Ibidem 1964 s 277.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=