197 av benådning och leuteration var stor: av 1.342 underställda dödsdomar från Småland och Oland upphävde hovrätten som nämndes ovan 982 och av 80 refererade upphävde Kungl Maj:t 66. Det innebar att man i alla dessa fall frängick det gällande budet i lagen att döma till döden och i stället dömde efter andra grunder, som dä kan kallas rätt och billighet. Detta ledde över till ett annat förfarande av stor betydelse för rättsutvecklingen och för förhållandet mellan hovrätten och Kungl Maj:t. När man leutererade och upphävde det straff, som lagen stadgade måste man ersätta det med ett annat. Dä arbitrerade och det straff man >48 man. Ordet arbitrium kan ges betydelsen ’godtycke ädömde sedan man leutererat kan alltså sägas vara godtyckligt utmätt, eftersom det inte fanns föreskrivet i lagen. Beroende pä den grammatiska funktionen använde man i sitt språkbruk verbet arbitrera, adjektivet arbiträr och adverbet arbitraliter."*^ Hovrättens möjlighet att arbitrera innebar stor frihet när ett mäl prövades och kan se ut att rymma risker för godtycke i rättskipningen. Varje gäng ett arbiträrt straff utdömdes skapades emellertid ett prejudikat och därmed ytterligare en omständighet att ta hänsyn till vid nästa tillfälle och ännu en faktor som satte gränser för eventuellt godtycke. Resultatet av leuteration och arbitrering blev också alltid att straffet blev mildare än vad lagens bokstav angav. Utvecklingen ledde till att leuteration och arbiträrt utdömda straff formaliserades, t ex vid de mänga sedlighetsbrott, där dödsdomarna byttes mot fixa bötesbelopp, eller när dödsdom för dräp upphävdes och straffet i stället blev konungssaken 100 daler och förlikning med mälsäganden. Det var straff, som gick tillbaka pä gamla förordningar och som egentligen helt saknade inslag av godtycke. I det stora flertalet fall var hovrätten vid arbitreringen kringgärdad av sädana hänsyn. De fall, där man inte pä något sätt varit bunden av hänsyn till förordningar, prejudikat eller sedvana är inte mänga. När den ovan nämnda Ingred benådats av Kungl Maj:t för att hon genom en lejd mördare tagit hämnd pä den somdödat hennes man, var detta inte förbundet med någon dom. I den kungliga resolutionen ålades hovrätten att »sädan plikt och straff ålägga som I finnen saken det fordra.» Här kan det tyckas, att hovrätten borde ha haft fritt fält för godtycke, men hennes brott var dräp och för detta fanns ett sedan länge etablerat straff. Man dömde alltså enligt samma praxis som i alla andra fall där en dråpare benådats till 100 daler i böter, konungens ensak. Det enda verkliga utrymme för godtycke, som här kunnat tänkas, hade varit ett lägre bötesbelopp, knappast ett högre. Till bötesstraff var man i alla händelser bunden; för t ex annat kroppsstraff, förvisning el dyl satte helt enkelt det styrmedel stopp, som utbildad praxis utgjorde. Vid förvisningsstraff förekom variationer, för vilka motiven kan vara svära att inse och där godtycket skymtar: förvisning frän staden tre är, förvisning frän »landshövdingedömet fem är», förvisning Ominnebörden i termen »arbitrio» se Bo H. Lindberg 1984 s 275 ff. Gustav Olin 1934 s 826 f och s 830.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=