196 som fanns för att »mildra lagens hårdhet»/' I modernt språkbruk betecknar »nåd» som rättsligt begrepp den benådningsrätt som Kungl Maj:t har i brottmål och som innebär rätten att efterskänka eller mildra ett straff som ådömts och vunnit laga kraft/^ På 1600-talet hade emellertid begreppen »nåd» och »benådning» en något annorlunda innebörd. När statens överhuvud då använde sin »rättighet att meddela nåd» innebar detta visserligen att han efterskänkte eller mildrade ett av domstol ådömt straff, t ex när en dödsdömd dråpare tilläts återvända från en tillvaro sombiltog.**^ På det somkallades »via supplicationis» hade då en nådeansökan kommit från den sedan länge dömde och när hans straff då mildrades skedde detta av »nåd», en handling som var oberoende av domsprocessen. Men förelåg inte förutsättningen, att straffet ådömts genom en dom som vunnit laga kraft, kunde inget statsöverhuvud använda sin benådningsrätt. »Vår nåde kunna Vi uti intet någon förr låta vederfara, än som han till något straff efter lag är fälld vorden» skrev Kungl Maj:t till hovrätten i Åbo och eftersom detta villkor sällan var uppfyllt kom nådeinstitutet i denna sin egentliga mening att spela en relativt liten roll i den tidens rättsliv."^"* En mera framträdande roll komi stället ett annat förfarande, som kan sägas vara besläktat med benådningen att spela. Kungl Maj:t i gestalt av monark eller regering deltog själv i domsprocess och rättskipning. När en dödsdom refererades och avgjordes av Kungl Maj:t skedde det med formuleringar som »förskonas livet» eller »benådas livet», följda av föreskrift om ett annat straff. Samma formuleringar använde också hovrätten, när den upphävde en underställd dödsdom, en benådning somsålunda ägde rumi samband med att domen fälldes och gatlopp, böter eller annan påföljd ådömdes. Benådningen blev på det sättet »sammanblandad med och delvis innehållen i rättskipningen»."'^ Förfarandet kallades leuteration och användes av både hovrätt och Kungl Maj:t i brottmålen under de perioder, som avhandlingen undersöker.''^ Leuterationen innebar alltså, att det straff somlagen föreskrev av olika skäl byttes ut mot ett lindrigare. Oftast rörde det sig om dödsdomar och i jämförelse med döden var varje annat straff lindrigare, till och med att arbeta i halsjärn på Marstrands fästning. Leuterationen kunde emellertid också innebära att det lagstadgade straffet nedsattes; denna innebörd hade leuterationen t ex när en knekthustru somgjort sig skyldig till hor »förskonades» med lägre böter än de fastställda för att hennes man varit länge borta i kronans tjänst."'^ Omfattningen Olavus Petri 1925 s 115. ■*’ Omkungens rätt att göra nåd se Fr.Chr.von Arnold 1861 s 432 ff och H. L. Rydin 1861 s 16 och särskilt s 22 f. Se ovan och kap IVHovrättens domar, avsnittet Dräp. Gustav Olin 1934 s 825 f. H. L. Rydin 1861 s 23. Om leuterationen och dess ideologiska bakgrund se Bo H. Lindberg 1992 särskilt kap IV' s 334 ft. 2.11.1643 F, 14.9.1643 Hm fl.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=