195 än rent juridiska. Stig Jägerskiöld har pekat på den motsättning, som fanns inbyggd i tidens tankevärld mellan en ställning för hovrätten somslutinstans och kungens ställning som högste domare och vårdare av rätten.De refererade målen kan då tolkas i politiska och symboliska termer som en bekräftelse pä den relation mellan Kungl Maj:t och hovrätt, mellan beslutsfattare och förvaltning, som utvecklades i 1600-talets rättsväsen. Hovrätten agerade i praktiken som högsta instans i hals- och livssaker, men kungen bevarade ständigt latent sin överhöghet och markerade den bl a genom att påpeka, att de refererade målen inte varit »av den viktighet att Vi därmed besväras borde.» Ett refererat mål utgjorde då en symbolisk bekräftelse på denna överhöghet. När antalet refererade mål på 1690-talet steg var relationen mellan Kungl Maj:t och hovrätten förändrad; då markerades beslutsfattarens överhöghet allt oftare och lagtillämparens självständighet inskränktes. Sin makt över dödsdömda smålänningars och ölänningars liv eller död kunde Göta Hovrätt under de undersökta åren utöva 1.342 gånger. Så stort var antalet underställda dödsdomar. Man upphävde 982 av dessa och där var hovrättens makt över liv och död reell. Men många av de 280, som fastställdes gick heller inte i verkställighet, och av de 80 refererade fastställdes bara 14 av Kungl Maj:t.^^ Ett antal av de återstående dödsdömda hade kommit till tinget på lejd och efter domen återvänt »till sitt behåll igen.» Några stannade för gott på andra sidan gränsen och levde vidare med dödsdomen över sig, andra fick efter tre års biltoghet som regel nåd och återvände på villkor att de gjorde upp med målsäganden och betalade sina böter. Flertalet av de nådeansökningar somgick till kungen kom just från dråpare »som för sin långlige flykts skull synes med goda skäl kunna benådas.» Sådana fall låg utanför hovrättens inflytande; den kunde rimligen inte upphäva en dödsdom, som den själv några år tidigare avkunnat. I sådana mål rubbades inte principen att »vitae behölt Hans Maj:t själv.» Under förutsättning att en nådeansökan lämnades in kunde en sådan i hovrätten fastställd dödsdom ändras av kungen.Där gick den formella gränsen för hovrättens makt över liv och död. Skillnaden mot de civila målen var emellertid stor: ingen kunde med »tu hundrade daler» och beneficium revisionis gå till Kungl Maj:t med ett i hovrätten avgjort brottmål. Förutomden dödsdömde dråparen på flykt var det bara hovrätten själv som genom att referera kunde lägga framett brottmål för Kungl Maj:t. 3. Leuterera och arbitrera »All lag bör med beskedlighet driven varda» skrev Olavus Petri i sin X:e domarregel och tilläde att »nåden måste vara med rätten.» Det var den utväg StigJäj;erskiöld 1984 s 218 t. Se t.tbell 23 ov.-tn. Omkungens rätt att meddela nåd se följande avsnitt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=