194 lejd att komma till tinget.Med lejdebrevet på fickan trodde han sig säker, det var en garanti att trygg komma till och från tinget. I regel innebar lejden »en månad att framkomma och en halv månad att avfara». Nu hade han i god tid före tinget kommit hem till gården och gick obekymrat omkring i hembyn i väntan på rannsakningen. Det blev för mycket för Ingred i granngården, änkan efter hans dråpoffer. Hon lejde en dansk dräng, sommot betalning av 10 daler danskt och ett skjortelärft sköt ihjäl Erik. Konungens lejd var sålunda bruten, ett lika oerhört som ovanligt brott, för vilket häradsrätten inte gärna kunde utdöma annat straff än döden. Hovrätten såg emellertid komplikationer i målet och refererade, eftersom den lejde mördaren under tiden infångats och avrättats i Danmark för andra brott. Därmed ansåg hovrätten att »liv för liv» redan givits och i tveksamhet över det rimliga i en dödsdomockså över Ingred refererade man målet. Hon benådades också av drottningen med en anmärkningsvärd motivering: »i anseende till att hon är en kvinnsperson, justo dolore över sin mans död, är härtill på dråparen som dageligen gick henne under ögonen, optänd och retader.»^^ En analys av de brottmål, som Göta Hovrätt under de undersökta åren refererade till Kungl Maj:t visar alltså för det första att antalet sådana mål under större delen av 1600-talet var litet i förhållande till det totala antalet behandlade brottmål, och för det andra att de refererade målen sällan var av den karaktären att de tydligt skilde sig från andra mål, i vilka hovrätten ansett sig kunna fälla den slutliga domen på egen hand. Förutsättningen för detta var, att de gällande föreskrifterna var oklara och kunde tolkas så att hovrätten medgavs stor frihet att både upphäva och fastställa en underställd dödsdom, men framför allt att dessa föreskrifter i praktiken överlåtit åt hovrätten att på egen hand bedöma om målet varit av den karaktären att det borde refereras. Detta gav hovrätten vidsträckta möjligheter, möjligheter som den saknade i civilmålen, och som i princip innebar att den i brottmålen fungerade som högsta instans och i det överväldigande antalet fall avgjorde frågan om liv eller död. Undantaget är framför allt den ovan nämnda perioden under senare delen av Karl XI :s envälde, då kungen bl a krävde att dödsdomar över tjuvar skulle refereras. Det var en period då Kungl Maj:t verkligen »behölt vitae». Hovrättens uppgift var att tillämpa lagen. Tillämpningen förblev emellertid inte oförändrad; förhållandet att man refererade ett mål till Kungl Maj:t trots att man egentligen hade kunnat avgöra det ändå, kan sålunda ha berott på att man ville ha sin uppdragsgivares kvitto på att tillämpningen skedde i enlighet med dennes intentioner och att den utveckling av rätten som under hovrättens ledning ägde rum, skedde med hans goda vilja. Det är en möjlig förklaring till det oregelbundna och till synes slumpmässiga refererandet. Att man trots allt refererade till Kungl Maj :t kan möjligen tolkas också från andra utgångspunkter Beträffande lejd se ovan kap IV Hovrättens domar, avsnittet Dråp. 28.6.1651 G. GHarkiv: KBRi kriminalmäl 1636—1674 (vol EIAG: 1).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=