193 — dråparen är förlikt med målsäganden — målsäganden och/eller tingsallmogen beder — dråpet skett »oförseendes» utan uppsåt — ingen långvarig träta eller avund har föregått Argumenten är desamma som användes också i de sju refererade målen, men i tre av dessa togs ytterligare en typ av omständigheter upp: man hänvisade till dråparens meriter i kronans tjänst.Att hovrätten tog hänsyn till redlig tjänst hos kronan och ansåg detta somett skäl att mildra en dödsdomvar emellertid inte ovanligt. Det skedde utan att fråga kungen i alla typer av mål, t ex i hors mål mot gifta knekthustrur med mannen på tåg, där man låtit mannens borto varo i fiendeland motivera ett lägre straff. Skälet anfördes också i andra dråp mål. gammal och tapper krigsman», »i danska fejden upptagen till dragon och tjänsten troligen förrättat» m fl.^"* Hänvisningarna till sådana meriter gör alltså de refererade fallen varken till fall med plötsligt uppdykande speciella omständigheter eller till fall som rymmer svårknäckta juridiska nötter. Inte heller bland de få refererade våldsbrotten finner man alltså mål som på någon avgörande punkt skiljer sig från de i hovrätten slutdömda. Granskningen av de refererade målen visar alltså att klara och tydliga juridiska skäl för att referera i många av dem egentligen saknades. Hovrätten hade kunnat fälla den slutliga domen i dessa likaväl som i de många liknande fall, där man valde att inte referera. Proportionerna mellan refererade och i hovrätten avgjorda blir därmed ännu mer anmärkningsvärd: att referera en dödsdom till Kungl Maj:t framstår somnågot av en sällsynthet, och hela förfarandet ur juridisk synvinkel av marginell betydelse. I denna marginal fanns emellertid några fall, där verkliga tolkningsproblem mötte, där klar lag saknades och där omständigheterna i övrigt var speciella och där egentligen alla förutsättningar förelåg för att hovrätten i enlighet med sina instruktioner skulle välja att referera till kungen. Ett exempel på detta är ett mål mot gränsprofossen Christian Andersson, som 1640 gick över gränsen till Danmark och fångade en förrymd dråpare och tog honom med sig inom gränsen igen. Häradsrätten hade dömt honom för edsöresbrott, men hovrätten ansåg, att han borde slippa straff, eftersom dråparen släppts igen och eftersom ingen åklagare fanns. Men man anade storpolitiska konsekvenser, »alldenstund detta är ett ont exempel rikena emellan, varav framdeles kunde oenighet framväxa», och överlät därför beslutet åt Rikets högsta ledning. Ett exempel på ett mål med säregna omständigheter och alltså med särskilda skäl att referera, är ett dråp i Sunnerbo härad 1651. Det gällde Erik Bengtsson, som efter att ha dräpt sin gårdbo kommit på flykten, men sedan fått kunglig »en ” 18.11.1658 H, 10.10.1659 G och 4.12.1694 H. 20.11.1660F, 20.11.1662 G m fl. 26.6.1640 F. 13
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=