192 Maj:t en gång gjort, hade med tiden förlorat i betydelse, avgörandet sköts över till hovrätten, somallt oftare på sitt sätt »behölt vitae» när den lät en dödsdömd behålla livet. Ett sådant uttalat ointresse hos Kungl Maj:t för livssakerna kan sannolikt inte ha undgått att påverka hovrättens assessorer. De kan inte ha varit omedvetna omdetta kungliga förtroende och omhur deras makt och frihet ökat alltsedan 1630-talet. Det kan till en del förklara den ibland underliga behandlingen av brottmålen. Ingen annan än hovrätten skulle ju granska omständigheterna i ett mål och avgöra deras karaktär. Redan i ordinantian fanns denna frihet och därmed ett spelrum inbyggt: »Och var någon finnas kunde, som domaren till livet icke fria måtte, och likväl för någre omständigheters skull kristeligen vore att honom till livet förskona, det vele vi oss själva förbehållet hava.»^^ Samma spelrum, eller om man så vill risk för godtycke, fanns inbyggd också i de följande förordningarna. Ingen annan än hovrätten kunde vaska frammitigantia i ett mål, ingen annan kunde granska omständigheter och avgöra om de i jämförelse med kungliga utslag »varierade» eller inte. Det var överlämnat åt hovrätten att avgöra omdet vore »kristeligen att honom livet förskona» eller inte. Hovrätten hade en faktisk makt i dessa mål; egentligen var det likgiltigt omett mål refererades eller inte, i synnerhet som hovrätten och alla andra visste, att Kungl Maj:t praktiskt taget aldrig skärpte ett straff. Hovrättens varierande handläggning av de här granskade målen illustrerar sålunda tydligt hovrättens nyckelposition och dess avgörande inflytande i frågor ombrottslingars liv eller död. När sedan Kungl Maj:t dessutom ville slippa att själv ta itu med referendesakerna och befallde hovrätten att »avdöma som I finna skäl och lag likmätigt» innebar detta realiter att hovrättens befogenheter ytterligare befästes och utvidgades. 1600-talets hovrätt får därmed inte bara drag av mellaninstans som i de civila målen utan också av högsta instans och den domstol som fällde konungens dom. Denna hovrättens ställning understryks ytterligare, om man granskar de refererade våldsbrotten. Under de undersökta åren behandlade Göta Hovrätt 159 dödsdomar för dråp från de småländska och öländska underrätterna. Man upphävde 60 av dessa, men refererade bara sju till Kungl Maj:t. Med sådana proportioner mellan refererade och i hovrätten slutligt avgjorda dödsdomar för ögonen, förväntar man sig också här att mycket speciella omständigheter och tveksamheter förelegat i dessa sju mål och att hovrätten ställts inför särskilt besvärliga problem vid bedömningen. I annat fall hade ingen anledning förelegat att referera just dessa mål. När hovrätten ändrade de 60 dödsdomarna för dråp till annat straff var de vanligaste motiveringarna i olika kombinationer bl a följande: — dråparen har blivit »antastad», »retader», »förförd», »uppeggad» etc av sitt dråpoffer, vilket gjort denne medskyldig Schmedeman s 139.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=