191 förefaller ha varit sådan att den borde ha prövats. Men i detta fallet överlät hovrätten inte bedömningen av omständigheterna ät Kungl Maj:t utan upphävde pä egen hand dödsdomen. Frågan blir dä, varför man i ett fall med sä välkända och sä ofta både anförda och prövade mitigantia som i det förstnämnda målet inte kunde upphäva också den dödsdomen utan att gä vägen över Kungl Maj;t. Nu är varje brott visserligen unikt med förhållanden sominte kan vara identiskt lika dem i ett annat. Men upprepade gänger var i varje fall de åberopade omän inte de faktiska omständigheterna till förväxling lika, antingen det gällde att inför kungen peka ut skälen för mildhet eller att motivera det egna beslutet i hovrätten om benådning. Frågan kvarstår, varför hovrätten refererade i det ena fallet men inte i det andra. Uppenbarligen saknades klara principer när det gällde att referera till Kungl Maj:t. Att praxis blev sä varierande som den blev berodde emellertid inte bara pä hovrätten. Styrningssignaler kom tidigt: i sitt ovan nämnda brev frän 1641 hade den kungliga regeringen beklagat sig över hur svårt belastad med arbete den var och vilka svårigheter den därför hade att hinna med referendesakerna. Denna ovilja att ta itu med refererade brottmål uttrycktes sedan upprepade gånger i olika sammanhang. I december 1661 t ex kom brev frän Kungl Maj:t som dä fått »ätskillige criminalsaker» refererade, men »såsom vi vid denna tiden med åtskilliga andre beställningar är förhindrade och vi eljest befinna dem vara av den beskaffenhet att de aldra bäst av eder som omständigheterna äre bekanta, där in loco kunna avhjälpas.» Kungl Maj;t skickade därmed tillbaka ärendena till hovrätten »med nådig befallning, att I härutinnan efter som I befinna vara skäl och lag likmätigt resolvera och döma.» Kungl Maj:t ville helt enkelt inte besväras av refererade mål och förklarade sig ha fullt förtroende för hovrättens kompetens och kännedomomomständigheterna.’^ Redan 1664 kom ännu ett brev frän Kungl Maj:t, där hovrätten återigen viftades bort. Dä hade några mål refererats, men Kungl Maj:t hade inte funnit dem »vara av den viktighet att vi som med andre svära regementssaker äre belastade därmed besväras borde.» I fortsättningen var det bäst att hovrätten dömde efter skäl och lag i sådana mål, »som vi kunna förskonas frän och icke nödvändigt värt betänkande fordra.»^® Budskapet var tydligt nog: ransonera refererandet. Det upprepades dessutom ännu en gäng i ett brev frän 1667, där Kungl Maj:t påminde hovrätten att »icke promiscue hos oss inkomma med slike criminalärender utan dä I befinne särdeles viktiga skäl.»-^' I själva verket avgjorde alltså hovrätten själv, omomständigheterna i ett mål var sä viktiga att Kungl Maj:t borde besväras med att ta del av dem. Man kan förstå att följden av sådana signaler frän den högsta domsmakten ibland ledde till inkonsekvenser i refererandet. Det förbehåll angående »vitae» som Kungl ’’ 18.12.1661 GH arkiv: KBR i civila mål 5.4.1664 ibidem. '' 9.3.1667 ibidem. 1660-1670 (vol EIAB:2). m m
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=