190 I samtliga sju fall benådade Kungl Maj:t vederbörande och ändrade dödsdomarna till böter. Emellertid var inga av de anförda skälen särskilt originella. Under samma decennium, åren 1655—1664, hade Göta Hovrätt ytterligare 13 fall av dubbelt hor att ta ställning till. I fem av dessa upphävde man dödsdomarna med samma slutresultat somi de till kungen refererade målen, nämligen böter. Som skäl för detta anförde man precis samma skäl som man anfört i de refererade målen: länge borta, ingen visste om han levde när brottet begicks, små barn, horkarlen förrymd, mannen och tingsallmogen beder etc.'^ Bland de skäl som anfördes i de refererade målen finns faktiskt inte ett enda. mannen som inte också finns nämnt i de mål där hovrätten på egen hand direkt upphävde underrättens dödsdom och benådade vederbörande livet. Två fall kan illustrera förhållandet. Den 5 mars 1660 prövade hovrätten en dödsdom från rådstugurätten i Jönköping över Ingell Larsdotter, bösseskyttens hustru, för hor med en gift soldat. Hovrätten fann att hon egentligen »förtjänat döden», men refererade fallet till Kungl Maj:t och anförde somskäl för ett mildare straff att hennes man varit länge borta i kronans tjänst, att mannen beder omförsköning för henne och att horkarlen är förrymd och på flykt. Knappt ett år senare, den 9 febr 1661, hade hovrätten att ta ställning till en dödsdom från Handbörds härad över Ingefrö Påvelsdotter, gift krigsmanshustru, för dubbelt hor med en gift fogdekarl. Hon har förverkat sitt liv, slog hovrätten fast. Men eftersom hennes man varit länge borta »i det polniska kriget», eftersom han beder för henne och eftersom horkarlen är på flykten, så benådas hon livet. De motiveringar som hovrätten anförde var som synes praktiskt taget identiska, och frågan måste ställas, varför det ena fallet refererades men inte det andra. De tre sedlighetsbrotten, som refererades under perioden 1635—1644 gällde också dödsdomar över gifta knekthustrur för dubbelt hor. De få mitigantia som i olika kombinationer anfördes var desamma i alla målen och heller inte annorlunda än de som 20 år senare vanligen åberopades: mannen länge borta i kronans tjänst, horkarlen förrymd, mannen beder. Under perioden avgjorde hovrätten ytterligare 27 fall av dubbelt hor. I nio av dessa upphävdes underrätternas dödsdomar direkt i hovrätten och skälen var desamma: mannen borta, horkarlen förrymd etc. Också bland de under perioden 1681—1699 refererade sedlighetsbrotten kan samma vacklan inför att referera iakttas. Ett fall av dubbelt hor refererades utan att andra omständigheter anfördes än de vanliga: mannen varit länge borta, horkarlens hustru beder.’* I ett annat fall av dubbelt hor konstaterade hovrätten, att de båda syndarna inte känt varandra och alltså inte kunnat ha »behörig underrättelse» omatt de på var sitt håll var gifta. Det var en helt unik förmildrande omständighet, som varken förr eller senare åberopats, och som därför 27.2.1658 H, 9.2.1661 H, 6.11.1662 F, 18.2.1663 Hoch 8.11.1664 G. 2.6.1697 F respektive 16.12.1696 G.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=