189 utdömts under sekler och som också inte så sällan verkställts på landets galgbackar. Men under sina sista år på justitietronen hade den enväldige Karl XI blivit betänksam. Den bokstavstroende kungen framhöll, att »vi ännu intet funnit av Guds lag att tjuv skall hänga» och där Sveriges och Guds lag differerade borde enligt den formalistiske kungen Guds lag gälla.Av målen var de flesta tämligen okomlicerade fall av grova stölder och borde inte ha föranlett hovrätten att tveka omdödsdomarna skulle fastställas eller inte. De refererades på grund av att kungen här satte Bibeln i lagbokens ställe. »Efter Guds lag straffas ingen tjuv till döden» hade han kommit fram till och dömde i stället tjuvarna till gatlopp och livstids arbete i halsjärn på Marstrands fästning. Denna kungens styrningssignal nådde hovrätten och fick den att »förstå detta vara Hans Kungl Maj:ts nådiga vilja.» Den åtföljdes och det blev därför stöldmål som dominerade de refererade målen. De utgör 35 av 61 enligt tabell 24. En genomgång av samtliga mål från hela jurisdiktionen, alltså inte bara från Småland och Öland, somGöta Hovrätt refererade under åren 1694—1697, visar att totala antalet uppgick till 136 och att 59 av dessa eller 43 % var stöldmål. Det motsvarar inte på långt när stöldmålens andel av de underställda dödsdomarna (17 %) och refererandet berodde somsagt inte heller på tveksamhet i hovrätten om »lagens rätta förstånd.» Tveksamheten fanns hos kungen personligen. För hans efterträdare, Karl XII, utgjorde däremot diskrepansen mellan Guds och Sveriges lag i frågan om att straffa tjuvar med hängning inte samma problem. Av refererade hängningsdomar från Göta Hovrätt fastställde han nämligen minst två.^^ Hovrättens ställning som den instans som slutligt avgjorde frågan omde i underrätterna dödsdömdas liv eller död förändrades alltså under dessa år på 1690-talet både genom denna kungens personliga syn på förhållandet mellan Bibelns och Sveriges lagar och genom viss inskränkning i hovrättens möjlighet att arbitrera.’^ En annan större grupp av mål, somframträder bland de refererade, är sedlighetsmålen. Av åtta sådana under åren 1655—1664 gällde sju dubbelt hor och i sex av demvar gifta knekthustrur inblandade, alla dödsdömda i underrätterna. De omständigheter somhovrätten i olika kombinationer anförde somförmildrande var: — mannen har varit länge borta i fiendeland — hustrun har inte vetat om mannen varit i livet när brottet begicks — har små barn — länge pliktat i fängelse — mannen beder för hennes liv — häradsallmogen beder — horkarlen förrymd Se ovan kap IV Hovrättens domar, avsnittet Stöldmålen. GHarkiv: KBR i kriminalmål 1694—1697 (vol EIAC:2). “ 15.12.1699 F, 12.2.1700 F. Jfr Birger Wedberg 1944 s 106 f. Omarbitreringen se nedan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=