188 Tabell 24. Från Göta Hovrätt under tre perioder av 1600-talet till Kungl Maj:t refererade brottmål från Jönköpings, Kronobergs och Kalmar län fördelade på brottstyper. Siffrorna inomparentes anger antalet underställda dödsdomar. Brott 1635-1644 1655-1664 Summa 1681-1699 Sedlighetsbrott Stöldbrott Våldsbrott Övriga brott Summa 2 (632) 0 (245) 4 (127) 8 (45) 0 (28) 3 (97) 0 (6) 11 (176) 12 (26) 35 (46) 10 (76) 4 (9) 61 (157) 22 (703) 35 (319) 17 (300) 6 (20) 80 (1 342) 2 (5) 8 (1009) Källa: Göta Hovrätts brottmålsresolutioner för nämnda län och är. Hur många mål somdet utifrån dessa instruktioner ansågs nödvändigt att referera framgår av tabell 24. Man väntar sig kanske, att det bland det stora antal dödsdomar somunder de undersökta åren prövades av hovrätten borde finnas åtskilliga, där man antingen fann mitigantia, mötte lagtolkningssvårigheter eller helt enkelt saknade »beskreven lag.» Men totalt är det inte mer än 80 fall, av vilka huvuddelen faller inomden senare undersökningsperioden. Under den första perioden är det inte ens en procent av de underställda dödsdomarna somman utifrån sina instruktioner ansett sig böra referera till Kungl Maj:t. I förhållande till det totala antalet underställda mål är andelen ännu mindre. Även omt ex alla de dödsdomar tas bort sompå löpande band behandlades av hovrätten under perioden 1635— 1644 och där rimlig anledning att referera saknades, blir den procentuella andelen refererade mål ändå inte större än 2 %. Under den följande perioden blev andelen refererade mål större eller 6 % av de underställda dödsdomarna, men intrycket består, att det var en sällsynt åtgärd frän hovrättens sida att referera ett brottmål till Kungl Maj:t. Frän och med 1690-talet blev det däremot vanligare: tabellens siffror, 61 refererade dödsdomar av 157 underställda, ger procenttalet 39 %. En av orsakerna till att den sista undersökningsperioden pä detta sätt skiljer ut sig var den inskränkning i möjligheten att arbitrera, som hovrätten dä ålades, ett förhällande som behandlas nedan. Först emellertid en granskning av några av de 80 refererade mål, som redovisas i tabell 24. En stor grupp bland dessa utgörs av de under perioden 1681—1699 refererade stöldmälen. Det är sammanlagt 35 stycken, av vilka flertalet faktiskt refererats pä för själva målet ovidkommande grunder. Enligt straffordningen 1653 skulle stölder bestraffas med döden, för det första omvärdet av det stulna översteg 60 daler, för det andra omnågon gjorde sig skyldig till tredje resans stöld och slutligen om stölden skedde i kyrkan.Tjuvens straff skulle vara att hängas, han dömdes efter landslagens ord »till gren och till galge.» Det var ett straff som Schmedeman s 295.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=