187 och om man bestämde sig för att referera hade man också då möjligheten att förse målet med sitt eget yttrande. Om man sålunda med högsta instans menar den instans som slutligt avgör frågan om en åtalads liv eller död, motsvarar hovrätten i långa stycken ett sådant kriterium. Dess makt i detta hänseende inskränktes genomde s k punkt 17-målen, där den dömde kunde vara avrättad när målet nådde hovrätten och frågan om liv eller död redan oåterkalleligen avgjord, och genom de mål som refererades. Axel Oxenstierna beskrev långt i efterhand tillkomsten av rättegångsordinantian och -processen så, att den framlidne kungen visserligen gett hovrätten makt att döma till döden »men vitae behölt Hans Kongl Maj:t själv,» dvs rätten att benåda till livet.I princip hade kungen detta sista ord men som praxis visar uttalade han det sällan. Hovrättens uppdragsgivare tog inte automatiskt och systematiskt del av de fastställda eller upphävda dödsdomarna. Kontrollen var passiv och trädde in först när ett mål refererades, men någon skyldighet för hovrätten att göra detta förelåg bara i de mål där hovrätten dömt som första instans, t ex där adelsman kunnat utnyttja sitt privilegium (forum privilegiatum) att inte dömas i underrätt utan i hovrätten.^' När det i övrigt skulle ske avgjorde man faktiskt själv inom de givna vidsträckta ramarna. Varken punkt 17-målen eller den oklart föreskrivna skyldigheten att referera vissa dödsdomar har alltså i någon större omfattning inskränkt hovrättens avgörande makt över en i underrätterna dödsdömds öde. 2. Till Kungl Maj :t refererade mål Om de brottmål, som Göta Hovrätt refererade till Kungl Maj:t under några perioder under 1600-talet granskas i detalj, växer bilden av en till stor del på egen hand agerande hovrätt fram, en hovrätt som i praktiken hade avgörandet om en dödsdömds öde i sin hand. Omfattningen av Göta Hovrätts handläggning av från underrätterna underställda mål och dessas karaktär har framgått av tabellerna i föregående kapitel. Enligt dessa hade Göta Hovrätt att under de år som granskningen täcker ta befattning med sammanlagt 1.774 mål, som underrätterna i smålandslänen underställde. Av dessa var 1.342 dödsdomar. Enligt de ovan nämnda kungliga föreskrifterna från åren 1641 respektive 1688 var förutsättningarna för hovrättens prövningsverksamhet att inga andra mål skulle refereras till Kungl Maj:t an 1. de där omständigheterna gav anledning att överväga benådning, 2. de där »icke någon beskreven lag finnes» och 3. de där det fanns »tvivelsmål om lagens och våra förordningars rätta förstånd.» Sture Petrén 1964 s 15. Om kungens benådningsrätt se nedan avsnittet Leuterera och arbitrera. ’’ Gunnar Bend?, 1935 s 131 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=