186 gande store och mångfaldige besvär» och därför hade svårt att hinna med alla från hovrätten refererade mål. Därför tilläts hovrätten att i alla mål, som var likartade de mål, där Kungl Maj:t redan beslutat om benådning, att på egen hand benåda. Omständigheterna skulle »icke i något variera»; om så var fallet skulle saken liksomförut refereras till Hennes Kongl Maj:t. Ytterligare ett par villkor var knutna till denna fullmakt: hovrättens president skulle vara närvarande när sådana ärenden avgjordes och fullmakten skulle gälla endast »till Hennes Kongl Maj:ts myndige år».’^ Drottningens »myndige år» började 1644 och hovrätten frågade då hur man i fortsättningen skulle förfara med livssakerna samtidigt som man talade om att det under de gångna åren kommit in »många criminalia, somborde varit Kungl Maj:t förbehållna att resolvera uppå», men att man med hänsyn till Kungl Maj:ts »mångfaldiga besvär med regementsbördan» avhållit sig från att referera dem. Svaret dröjde till 1647: ingen förändring skulle ske, hovrätten skulle på samma villkor somförut också i fortsättningen avgöra sådana mål.'^ Ingen ändring skedde heller i fortsättningen; den ordning som etablerades under hovrättens första verksamhetsdecennium bestod. Under dessa tio år hänsköt hovrätten åtta dödsdomar till Kungl Maj:ts avgörande men fastställde eller upphävde under samma tid 1001.*^ Så förblev det ända till slutet av seklet. Principerna var visserligen oförändrade och upprepades 1688 av Karl XI i ett brev till Göta Hovrätts president: nu som förr behövde inga andra hals- och livssaker refereras än sådana, där »någon beskreven lag icke finnes eller ock att omlagens och Våra förordningars rätta mening och förstånd är något tvivelsmål eller eljest finnes någre mitigantia» ( =förmildrande omständigheter),’^ men i praktiken avgjorde hovrätten också mål, där mitigantia fanns. Mot bakgrund av denna utveckling kan hovrättens plats i instansordningen i brottmålen beskrivas. I civilmålen fanns alltid möjligheten att någon av parterna kunde uppnå beneficium revisionis och att hovrättens dom granskades av kungen, som då kunde »den avsagde domen gilla och stadfästa eller och icke.» I sådana mål var hovrätten en tydlig mellaninstans och hade för att tala med Per Brahe »högsta makten näst konungen.» I brottmålen däremot var förhållandet annorlunda. Göta Hovrätt hade alltifrån början av sin verksamhet stor makt i halsoch livssaker. Man kunde avkunna den slutliga dödsdomen, och man kunde upphäva den. Det var hovrätten själv som prövade omständigheterna, som avgjorde vad som »syntes kristligt» och bedömde vad som var »skäliga orsaker.» Det var långt mellan de tillfällen då rätten gav »Hans Kungl Maj:t tillkänna» GH arkiv: KBR i civila och kriminella mål 1619—1749 (vol DXA; 1 s 267). Hos ^chmedeman s 237 f. Schmedeman s 269 f. Se nedan tabell 24. ” GHarkiv: KBR i civila mål 1688 — 1689 (vol EIAB: 7 s 52). Hos Schmedeman s 1208 f. m m
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=