185 Även i fråga om brottmålen, de s k hals- och livssakerna, fanns från början oklarheter om hovrättens ställning till Kungl Maj:t. Ordinantians första föreskrift var, att hovrätten skulle »överse» alla sådana domar och sedan tillsammans med eget betänkande presentera demför kungen. Men i kungens »fjärran frånvaro» dvs om kungen befann sig utomlands, fick hovrätten fullmakt att fälla domen »anten till liv, lem, häkte eller penningeböter» och skulle domen »så fast gälla som Vi det gjort hade.» Hovrätten hade därmed rätt att fastställa en underställd dödsdom, men inte att upphäva den. Fanns det omständigheter i målet, som talade för att vederbörande borde förskonas till livet, »det vele vi oss själva förbehållit hava.» Hovrättens rätt att döma till döden fanns alltså endast när kungen befann sig utomlands och i mål, där inga somhelst omständigheter talade för benådning. Rättegångsprocessen 1615 innehöll egentligen ingenting som förändrade innebörden i dessa ordinantians föreskrifter utom i ett avseende: processens formulering att hovrätten skulle upptaga och »skärskåda» om »den som från livet sagder är skall kunna benådas eller icke», tolkades som att hovrätten tillerkändes viss rätt inte bara att fastställa en dödsdom utan också att upphäva den och utdöma ett annat straff. Inledningen till den kommande utvecklingen och ett exempel på oklarheten i förhållandet mellan kungen och hans domstol finns bl a i en resolution 1617 från Gustav Adolf, där han förbehöll sig rätten att dispensera från ett livsstraff, »när rätten gåve Hans Kungl Maj:t tillkänna»." Göta Hovrätt bestämde sig emellertid redan under sina första verksamhetsmånader hösten 1635 för att begära besked från Kungl Maj:t, hur man egentligen skulle förstå bestämmelsen omhovrättens rätt »att i kungens fjärran frånvaro förklara sig på alla hals- och livssaker.» Vad betydde det att »förklara sig» i mål, där det fanns skäl att »straffa de brottslige till livet» men också ofta skäl »varför kristeligt syntes dem till livet förskona?»*^ Svaret komi mars 1636 och innebar att Hennes Kungl Maj:t förbehöll sig avgörandet i mål som rörde majestätsbrott och i mål rörande andra hals- och livssaker om jäv" förelåg. Hovrätten skulle heller inte kunna benåda en dråpare »för hans långlige flykts skull», eftersom den inte rimligen kunde upphäva en dom den själv fällt." »Men» fortsätter denna för hovrätten så viktiga resolution, »i alla andre livsoch högmålssaker . . . desse må och skall den Götiske Rätten utan någon vidare relation döma och låta exequera.»'-‘’ Hovrättens befogenheter i livs- och högmålssaker hade därmed befästs och skulle snart ytterligare utvidgas. I en resolution 1641 beskrevs hur den kungliga regeringen var belastad med »för Riksens åligSchmedeman s 139. " Schmedeman s 173. GHskrivelse 9.11.1635. Gunnar Bendz 1935 s 107. »Jäv» i betydelsen »ovisshet omsaken.» Se Sven Bergendahl 1916 s 4. '■* Schmedeman s 221 f. Beträffande benådning av dödsdömda dråpare på flykt se ovan kap IV Hovrättens domar, avsnittet Dråp. Schmedeman s 221 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=