176 under den sista, att slutsatsen kvarstår: straffrätten förändrades snabbt i humaniserande riktning. Samma typ av humanitära reaktioner mot dödsstraffen kom också till uttryck i de rannsakningar, somunderrätterna underställde och där man ofta bad om nåd för de dödsdömda. Mänga exempel på hur »tingsmenigheten», »allmogen» eller »häradet» bett för en dödsdömds liv har anförts i det föregående, böner till vilka ofta andra ömmande skäl fogats. Även om sådana yttranden blev så många att de tenderade att övergå i stereotyper vittnar de ändå omatt de som enligt lag hade dömt till döden ansåg detta straff för strängt. Den realistiska mildhetens princip borde tillämpas när sociala och humana skäl talade för detta; en humanisering av straffrätten fick stöd också från dem som hade att tillämpa den i underrätterna och från den »allmoge» som hade att ta konsekvenserna av tillämpningen. Men också det motsatta budskapet framfördes från underrätterna, markeringar att det nu var dags att tillämpa grymhetens princip och begära att hovrätten verkligen fullföljde och exekverade den underställda dödsdomen. Också på detta har många exempel anförts i det föregående, hur »menigheten begärt att sådant ogräs må tagas av rågen», dvs krävt att få de individer uppryckta med roten som alltför mycket stört och hindrat bondesamhällets strävan att liksom rågen frodas och överleva. När hovrätten upphävde eller fastställde de underställda dödsdomarna skedde detta alltså ofta i ett slags samklang med underrätterna, deras val mellan död och nåd blev detsamma som hovrättens. Den sakliga genomgången av försvårande respektive förmildrande omständigheter i en rannsakning vägde naturligtvis tyngst när målet kompå hovrättens bord, men yttranden som »häradet beder för hans liv» respektive »häradet bönfaller bliva honom kvitt» avsåg att därutöver låta hovrätten veta åt vilket håll underrätten lutade i valet mellan mildhetens och grymhetens principer. När hovrätten summerade sina skäl för eller emot en dödsdom kunde den räkna in också den lokala opinionens mening. Det är sedan en annan fråga, i vilken utsträckning den lät sig påverkas av dessa röster från folket i tingslador och rådstugor. I ett av de exempel som anförts ovan tillmötesgick man häradsrätten i Tveta, som anfört att »tjuveri nu mycket tager överhanden» och fastställde dödsdomen över en tjuv.^*"^ I en dom från Öland något år tidigare begärde »nämnden med hela allmogen» lagens strängaste straff för en tjuv »eftersom tjuverier här på Öland så mycket brukas», vilket hovrätten emellertid nonchalerade och nöjde sig med det vanliga standardstraffet.I en dödsdomöver en annan tjuv framhöll häradsrätten i Uppvidinge att »alla vill honomkvitt varda,» men hovrätten benådade honom trots detta och förvandlade dödsstraffet till nio gatlopp, vilket man ansåg skulle »honom till omvändelse bringa.»^'^ Men oavsett om 17.5.1644 F. 14.9.1643 H. 10.7.1688 G.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=