174 domar ny mark, i synnerhet i mål somavdömdes enligt straffbestämmelserna i Guds lag, t ex dubbelt hor och vissa incestbrott. Den nämnda skillnaden i stränghet mellan Kungl Maj:ts och hovrättens rättskipning var uppenbar, men humaniseringen hade påbörjats och var i gång. Det var en utveckling som kan avläsas redan i reaktionerna mot Appendix i början av hovrättens verksamhet och i fortsättningen i dess domar ända framtill seklets slut. Stickprov från åren 1700 och 1705 visar att hovrätten då ofta gavs fria händer att avgöra de refererade målen och därmed möjlighet att liksom tidigare välja mellan nåd och död. Genomen kunglig förordning 1714^°^ blev återgången till tidigare praxis definitiv; då försvann inskränkningarna i hovrättens rätt »att till stadfästelse eller lindring avgöra till dess skärskådan insända missgärningsmål.» Hur den sedan valde mellan nåd och död och hur proportionerna mellan mildhet och grymhet i fortsättningen såg ut är inte känt i detalj och måste undersökas i annat sammanhang; känt är emellertid att användningen av dödsstraffet stadigt minskade, vilket bl a framgår av de siffror Knut Olivecrona presenterat. Även om 1734 års lag stadgade dödsstraff för 68 olika brott verkställdes under åren 1749—1758 inte mer än två avrättningar i Sverige pr år och 100 000 invånaremedan motsvarande siffra för tiden drygt 100 år tidigare torde ha varit åtminstone fyra gånger så hög. Gustav Olin har i sin framställning av det svenska straffsystemets historia gett en annan bild av det slutande 1600-talets strafftillämpning än den som tecknats här. Enligt Olin hade strafftillämpningen då »en karaktär, vars bristande humanitet var påfallande».Det hängde enligt hans uppfattning samman bl a med att »den israelitiska lagstiftningen åter tillämpades i hela sin stränghet» och att vördnaden för Guds lag gick så långt att »icke ens den enväldige konungen kunde meddela dispens från densamma.» Omdömet är riktigt så långt somatt de kungliga förordningar, somi synnerhet Karl XII lät utfärda, präglades av föga humanitet, t ex de tidigare nämnda med föreskrifter om dödsstraff för hor med släktingar i det s k svågerskapsledet, för slag mot köttsliga föräldrar, för förbindelse med halvsysters dotter mfl brott, där Appendix var tillämpligt och där praxis utvecklats så att annat straff än dödsstraff i regel utdömdes.Ser man på utfallet av den kungliga rättskipningen i praktiken blir bilden emellertid en annan. Av de 61 dödsdomar somGöta Hovrätt under åren 1681—1699 refererade till de enväldiga kungarnas avgörande gällde 12 sedlighetsmål, där Guds lag åberopats. I hälften av dessa eller i sex av målen fick hovrätten gehör för sina förmildrande skäl och lämnades fria händer och i sex fastställdes dödsdomarna av Kungl Maj:t. Exemplen på att kungen kunde dispenGunnar Bendz 1935 s 110 f. Knut Olivecrona 1891 s 154. Omfolkmängden i Småland och på Oland uppskattas till 150 000 (Rudolf Thunander 1989 s 86) och antalet avrättningar antas ha uppgått till 120 blir jämförelsesiffran 8. Gustav Olin 1934 s 842 f. Schmedeman s 1503, 1542 och 1559. 308 306 307 308 309 310
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=