170 stället för böter de inte förmått betala, ytterst sällan som alternativ till ett dödsstraff. Också dessa domar var förbundna med problem: i en skrivelse från hovrätten till Kungl Maj:t frågade man hur man skulle förfara med tjuvar och andra, som inte kunde betala sina böter och som heller inte kunde dömas till arbete, helt enkelt därför att varken hovrätten eller landshövdingarna hade något arbete att anvisa. »Sådant är esomoftast intet förhanden». Kungl Maj:ts svar var att man i så fall kunde tillgripa »gatlopp, läns- eller landsförvisning.»’”^^ Brist på arbetskraft tycks alltså inte ha varit något starkt skäl för hovrätten att benåda. Att slussa brottslingarnas arbetskraft över till områden där brist rådde var ett administrativt problem, som lagkommissionen 1643 pekade på. De föreslog att »Överheten nådigast täcktes göra förordning om slikt arbete» så att landshövdingarna inte längre skulle ha orsak »sig besvära att intet arbete hava».'”^^ Den vanliga domen att arbeta på Marstrands fästning, som så ofta utdömdes över tjuvar av Karl XI, motiverades av helt andra skäl än behov av arbetskraft på fästningen, nämligen av att den bokstavstroende kungen inte »i Guds lag kunnat finna att tjuv skall hänga.» Fångarna blev tvärtomså många i Marstrand, att det vållade bekymmer, de påstods tomvara »starkare än garnisonen».Hovrätten dömde f ö aldrig någon till arbete i Marstrand, alla domar av den innebörden avkunnades av Kungl Maj:t. Någon medveten policy från hovrättens sida att utifrån nationalekonomiska överväganden hushålla med människoliv är inte möjlig att belägga. Valde hovrätten pengar när den valde nåden? Var intresset för sakören så starkt att man av det skälet lät den dödsdömde leva i hopp omatt få ut böter av honom? Den långa raden av upphävda dödsstraff skulle kunna tyda på det; om t ex böterna enligt alla de hundratals domar för enfalt hor som hovrätten utdömde verkligen betalats, skulle kronans kassa fått avsevärda tillskott. Men i verkligheten uteblev ofta dessa inkomster, de dömda kunde inte betala och i stället för böter fick de undergå olika typer av kropps- eller förvisningsstraff. Att benåda en dödsdömd och i stället utdöma böter var sålunda ett högst osäkert sätt att skaffa kronan inkomster. Ett av de största belopp, som kronan kunde hoppas på, var den s k konungssaken, som benådade dråpare ålades att betala. Den utgjordes av 100 eller 50 daler silvermynt och tillföll odelad kronan. Under åren 1655—1664 benådades 29 dråpare av hovrätten, av vilka 18 i stället för till döden dömdes att betala konungssaken. Tillägg som »orkar han ej botumlöpa sex gatlopp» antyder hur ovissa sådana inkomster kunde vara och att benådningen inte skedde av krassa ekonomiska skäl. De antyder också att böter inte utan vidare kunde växlas mot arbete. De övriga benådade dråparna slapp undan också konungssaken, vilket i några fall uttryckligen angavs i domen: »skall vara för konungssaken fri.» Det är exempel, som knappast stöder tanken, att benådningarna skett utifrån hopp ombötesinkomster. GHarkiv: KBRi kriminalmål 1636-1674 (vol EIAC: 1). CJ Wahlberg 1878 s 60. Birger Wedberg 1944 s 80.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=