169 skas överträdelse. Därför gällde det att »förekomma Guds vrede» och se till att dödsstraffen utdömdes och verkställdes. Det var tankar, som lanserades av reformatorerna och som sedan dröjde kvar och kom igen i olika sammanhang, bl a i rättegångsordinantian 1614, där en rad »missgärningar» räknades upp som inte kunde benådas »utan Guds synnerliga förtörnelse».’*^ I riksrådet bad riksmarskalken Axel Banér vid ett tillfälle om nåd för en av sina tjänare, som begått dråp. Rådet lät emellertid dödsdomen stå fast, eftersom »det är betänkligt att samla oskyldigt blod över landet och överheten».Överhuvudtaget försvagades inte denna uppfattning särskilt mycket under 1600-talet, att »straffets ändamål var den store Gudens blidkande».’^' Det fanns med andra ord ett latent tryck på rättskiparna att döma till döden och undvika andra straff som t ex böter. Det var ett tryck somemanerade från gammaltestamentligt färgade föreställningar om Gud som den stränge och straffande domaren; kraven på dödsstraff för ett antal brott fanns också uttryckta i Hans lag i Appendix, där inga alternativ till »döden dö» gavs. Samtidigt framfördes emellertid åsikter, också de religiöst grundade men från nytestamentliga utgångspunkter, om nåd och förlåtelse. Alla omständigheter i ett mål måste granskas för att se om det »kristligen vore att honom till livet förskona» föreskrev t ex rättegångsordinantian.’’’’ I de nämnda målen rörande våld mot föräldrar hade underrätterna hämtat sina domskäl från Mose lag, hovrätten däremot hämtade sina från aposteln Paulus. Från den ideologiska nivån kom dubbla budskap, ett omstränghet, ett annat ommildhet. Hovrätten, som 1.342 gånger stod inför uppgiften att avgöra om en dödsdom skulle gå i verkställighet eller inte, hänvisade emellertid inte annat än vid något enstaka tillfälle till straffen i Guds lag och betecknade sällan sina förmildrande skäl vid en benådning som »kristeliga.» Den kände sig också som visats ovan tämligen obunden till straffbestämmelserna i Appendix. Det var på ett mera konkret och praktiskt plan den agerade, när den valde döden för att avskräcka och statuera exempel och när den valde nåden för att ge en brottsling en ny chans och dömde ut straff somskulle »lända till förbättring». Efter hand somtiden gick valde den somtabell 22 visar allt oftare nåden. Var det av nationalekonomiska skäl? I internationell forskning har tesen framförts, att man vid befolkningskriser och i tider av arbetskraftsbrist inte dömer brottslingar till döden utan i stället till arbete på galärer, i gruvor eller på t ex slotts- eller kyrkobyggen.’^"* I Göta Hovrätts praxis dömdes både kvinnliga och manliga brottslingar att under viss tid »slås i halsjärn och arbeta för brott sin», men det var en domsom i det övervägande flertalet fall utdömdes i Schmedeman s 140. Avsåg punkt 17-målen. SRP VIII. 19.9.1640. Henrik Munktell 1936 s 147. Schmedeman s 47. Jämför Bo H. Lindberg 1992 s 365. G Rushe/O Kirchheimer 1939. 289 290
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=