162 Det låga antalet under den sista perioden kan delvis förklaras med att dödsdomar för stölder då ofta refererades till Kungl Maj:t och sålunda inte slutgiltigt avgjordes av hovrätten. Trots detta är tendensen ändå tydlig och dessutom avläsbar redan under åren 1655—1664. Lika tydlig är tendensen vid de sedlighetsbrott, som under samtliga undersökningsperioder var belagda med dödsstraff, nämligen dubbelt hor, grov incest (kätteri), tidelag och tvegifte (tabell 11). Antalet fastställda dödsdomar för dessa brott visar följande utveckling: 1635-1644 1655-1664 1681-1699 34 19 4 Sä långt tyder alla tecken pä att hovrättens praxis vid bedömningen av de underställda dödsdomarna för dessa brott förändrades genomgripande, och pä att en humanisering av straffrätten pågick, i den män innebörden i detta begrepp utgörs av ett minskat antal fastställda dödsdomar. Omsamma siffror för dödsdomarna för våldsbrott sammanställs, nyanseras emellertid bilden något. Antalet fastställda dödsdomar för samtliga typer av sådana brott var under de olika perioderna (tabell 20): 1635-1644 1655-1664 1681-1699 92 45 40 Det är siffror, somvisserligen visar en stadig minskning av dödsdomarna, men inte någon sä radikal somvid stöld- och sedlighetsbrotten. En orsak till detta är att utvecklingen av dödsstraffets användning blev något olika vid olikatyper av våldsbrott; minskningen av dödsdomar för edsöresbrott var sålunda mycket kraftig, medan den för t ex barnamord var mindre påtaglig. (Tabell 20) För mord och mordbrand utdömdes konsekvent dödsstraff under samtliga perioder och för dräp, den mest frekventa typen av våldsbrott, minskade visserligen antalet dödsdomar särskilt mellan den första och andra undersökningsperioden, men tendensen blev inte bestående och som visades ovan ökade andelen fastställda i förhållande till de underställda något mot slutet av århundradet. Omman utgår från att samhällets allra kraftigaste reaktion mot en brottsling och hans brott var att avrätta honom, tyder de anförda siffrorna på att en sådan reaktion framkallats mindre ofta av tjuvar och sedlighetsförbrytare än av mördare (inkl barnamörderskor) och dråpare. Hovrättens benägenhet att finna förmildrande omständigheter, en benägenhet somibland ledde in absurdum, kom i och för sig en del både barnamörderskor och dråpare tillgodo, men tillsammans med mördare och mordbrännare var det ändå de, somoftast drabbades av dödsstraffet. Under perioden 1681—1699 fastställde hovrätten sammanlagt 48 dödsdomar och av dessa gällde 40 våldsbrott. Mot oärlighet och osedlighet reagerade rättskiparna sju gånger med dödsstraffet, t ex för tidelag eller grov
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=