158 följande perioderna. Medan antalet underställda brott var ungefär oförändrat minskade antalet dödsdomar i takten 15—0—2. Av detta kan emellertid inte utan vidare slutsatsen dras, att hovrättens bedömning förändrades och blev mildare, eftersom brott av så olika karaktär ryms i siffrorna och brotten ofta var komplicerade och domarna fällda med hänvisning till flera andra lagar vid sidan av edsöreslagarna. Mycket tyder ändå på att dödsstraffet minskade också vid edsöresbrotten. Edsöresbrott med grova våldsinslag tycks också ha blivit allt färre, vilket det minskande antalet dödsdomar i underrätterna tyder på (26—8—7). Våld mot föräldrar »Hedra din fader och din moder» hette det i Guds fjärde bud och i den mosaiska lagen utvecklades innebörden och gavs föreskrifter om straffet för den som bröt mot budet. Föreskrifterna togs 1608 in i Appendix och innebar att en ny brottskategori infördes, nämligen verbalt respektive icke-dödligt våld mot föråldrar. Domstolarna stod därmed inför kravet att döma till döden både för s k bannor och för fysiskt våld mot föräldrar. Moseböckernas föreskrifter var tydliga nog: »Den som bannar sin fader eller moder, han skall döden dö» och samma öde väntade den som »fader eller moder slår», också han »skall döden dö».^^^ Birgitta Odén har ingående studerat detta brott, dess omfattning och karaktär och hur rättsläget utvecklades och förändrades under tiden från 1300-talet till 1800-talet. Hon redovisar också siffror rörande Göta Hovrätts rättstillämpning från en period av 1600-talet, nämligen från åren 1636—1650 och då från hela det dåvarande jurisdiktionsområdet. Enligt dessa underställdes under de nämnda åren 28 mål, av vilka 17 var dödsdomar. Hovrätten fastställde sex, men i dessa fall förelåg också andra brott. I vilken omfattning hovrätten hade att avgöra mål som gällde våld mot föråldrar under de undersökningsperioder som avhandlingen behandlar och hur detta utföll framgår av tabell 19. Icke-dödligt våld mot föräldrar var det enda våldsbrott, som saknades i landslagen, men somupptogs i Appendix. Underrätternas domar fälldes därför med hänvisning till påbudet »döden dö» i 2. Moseboks 21 kapitel, medan hovrätten lika litet som i andra domar hänvisade till Appendix eller till lagrum överhuvud taget. Hovrättens behandling av dessa mål kan sägas ha skett utifrån samma bedömningsgrunder som vid andra våldsbrott, t ex dråp eller edsöresbrott, och samma typ av förmildrande omständigheter som lyftes fram vid dessa, beaktades också när det gällde våld mot föräldrar. Hovrätten upphävde som framgår av tabell 18 de flesta av underrätternas dödsdomar. (13 av 16). Ett av de skäl för detta som anfördes och som känns Jan-Eric Almquist 1942 s 28. Birgitta Odén 1991 s 97 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=