157 med sig.»^^^ Det våldsamma klimatet tycks inte ha förändrats så snabbt ens når riksgränsen 1658 övergick till vanlig socken- och häradsgräns. »Över gamla gränsen inkommen med tre laddebössor och tvenne långa knivar» sägs det t ex^^^ och så sent som 1681 skrev hovrätten i en domatt »å den orten (Tingsås socken, Konga härad) stora överdådigheter så av ryttare, så av soldater och andra flera skola förövas och således högnödigt att straffet över slika personer bliver skärpt».Detta skäl för särskild stränghet mot våldsmän i Konga härad upprepades sedan i en dom 1698: »Särskilt på denne orten, varest befinnes åtskillige sådana röverier nyligen tillförne vara passerade.» Omett brott ökar i vanlighet kan man hoppas att ökningen bryts omstraffet skärps. Det var tanken bakom de upprepade barnamordsplakaten, även omdet är tveksamt att någon på centralt håll hade egentlig överblick över bur detta brott utvecklades. När Karl XI upphört att hänga tjuvar framhöll Axel Stålarm i rådet (1694), att »lasten med tjuvnad tager överhanden» och att orsaken till detta var att »tjuvar eller tjuvkånor nu aldrig straffas till livet».Och samma tro på det stränga straffets effekter, hade hovrätten när den bland andra motiv för sina dödsdomar också anförde att brottet skett »nere vid gränsen.» Genom att statuera exempel skulle våldet stoppas, trodde man. Det är möjligt att också andra överväganden låg bakom detta speciella uppmärksammande av våldsbrotten i socknarna vid den danska gränsen, särskilt då under 1630-talet. An hade ingen glömt från vilka härader Nils Dacke och hans bondehär en gång kom och när det nu efter Gustav Adolfs död knorrades bland skattetyngda och krigströtta bönder, såg man kanske en fara i att beväpnade band av »löse sällar» drev omkring i skogarna vid gränsen. På kyrkbacken i Älmeboda 1635 uppmanade tomkronans egen länsman bönderna att »göra som de gjorde i Västergötland: skären öron och näsor av dem;» de som skulle behandlas på detta sätt var de kronans tjänstemän, som skulle genomföra en pålyst jordrannsakan. Det var upprorstoner som på Dackes tid och slutet blev att länsmannen anklagades för majestätsbrott och halshöggs.Hovrätten hade honom i färskt minne och kanske var det farhågor för ännu värre incidenter som påverkade den, när de stränga straffen utdömdes över de laglösa flockarna i gränsskogarna. De utgjorde inte bara ett konkret hot mot den bofasta befolkningens säkerhet utan också ett tänkbart mot rikets. Av tabell 18 framgår att antalet dödsdomar för de brott som sammanförts under rubriken edsöresbrott minskade kraftigt från decenniet 1635—1644 till de 21.1.1657 H. 29.3.1664 G. 17.3.1681 G. 14.4.1698 G. Jämför Lar.s-Olof Larsson 1982 s 55; ». . . den gamla gränsbygdens befolkning hade även långt senare ord om sig att ha hårdare och råare sinnelag än andra, speglat i begrepp ’Viresta knivaherar’ (here=pojke) och ’Vissefjärda marknadskämpar’. Birger Wedberg 1944 s 106. Fallet beskrivet av Lars-Olof Larsson 1976 s 34 f. 258 som 260
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=