153 skulle kunna räkna med bondesamhällets eller hovrättens överseende. Deras öde blev stupstock eller landsflykt. De grova våldsbrottslingarnas andel av de dödsdömda var vid 1600-talets slut fortfarande stor, medan tjuvarna och sedlighetsförbrytarna alltmera sällan gick ett sådant öde tillmötes. Edsöresbrotten Av de 485 mål rörande våldsbrott från Småland och Öland, som underställdes hovrätten under de undersökta perioderna, gällde 70 % eller 339 mål grova former av våld: mord, mordbrand, barnamord och dråp. Hur hovrätten behandlat dessa har redovisats ovan. De övriga våldsbrotten (146 mål) var brott som inte lett till dödsfall. När de beivrades och bestraffades skedde detta i flertalet fall med åberopande av de s k edsöreslagarna. Dessa gick tillbaka till en stadga på Birger Jarls tid och fanns kodifierade i de senare lands- och stadslagarna.Innebördenvar att konungen och hans stormän med sin ed garanterade hemfrid, kvinnofrid, tingsfrid och kyrkofrid. Utifrån domstolshandlingarna är emellertid brotten mot dessa lagar svåra att kategorisera. Den konsekventa och tydliga brottsrubricering, som tillämpades vid våldsbrott som mord eller dråp saknas. Edsöresbrotten fick rubriker som fredsbrott, edsöresbrott, våldsverkan, rån, hemgång, överfall m fl och inslaget av våld varierade avsevärt. En knuff i kyrkbänken eller en liten skråma i ett handgemäng på vägen till tinget blev inte allvarliga brott på grund av graden av våld utan på grund av att konungen med sin ed garanterat kyrkofrid och tingsfrid. Sådana brott fördes därför upp i hovrätten jämsides med fridsbrott, vilka innehöll grovt våld, t ex våldtäkt. Straffen för edsöresbrytaren (som alltid var en man) kunde stanna vid penningböter men också bli skövling av hans lösa gods (konfiskation), förlust av högra handen samt biltoghet. Stympning av någons högerhand torde emellertid inte ha förekommit, i varje fall inte under de perioder somhär undersökts; den vanliga formuleringen av sådana domar var nämligen att den dömde skulle »lösa sin hand med 50 daler ur sitt fasta (gods)» och om sådant saknades att arbeta för sitt brott. Förlust av högra handen innebar alltså i praktiken 50 dalers böter. I de grövsta fallen, t ex när någon brutit sig in, rånat, dvs med våld tilltvingat sig annans egendom, hotat och vållat kroppsskada eller förstörelse, blev straffet döden och brottet då vanligen rubricerat som hemgång eller rån. Också våldtäkt var ett brott mot fridslagarna och ledde till dödsstraff, men kraven på bevis var stränga: dels skulle kvinnan »ropa», vilket f ö föreskrevs redan i Moseböckerna och därmed också i Appendix, dels omedelbart tala om vad som hänt. De stränga beviskraven kan vara en av förklaringarna till att våldtäktsmålen var så sällsynta under 1600-talet; bara två fall förekommer bland de här redovisade målen. Holmbäck-Wessén 1962 s 202. Edsöresbalkcn ibidems 188 ff. 242 a
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=