152 liv. Bara om dråparen blev benådad kunde en förlikning komma till stånd och målsäganden få ekonomisk kompensation i form av mansbot. Den summa pengar sommansboten bestod av kunde vara livsviktig; de efterlevande till den dräpte länsmannen Jon Spaak begärde t ex nåd för dråparen och mansbot, eftersom »länsman efterlämnat allt i oreda och skulder till Cronan» och änkan efter ett dråpoffer motiverade sin förbön för dråparen med att hon hade 10 barn »av vilka allena tvenne äro med giftermål försörjde».Det skulle sålunda kunna tänkas, att sådana hänsyn påverkat bedömningen när hovrätten under perioden 1655—1664 benådade 29 dråpare och det i 18 av dessa fall angavs, att målsäganden bett för dråparens liv. Av de 29 benådade dråparna ansågs dessutom 15 dela skulden med sitt offer. Hade målsägandenas främsta intresse varit att se den somdräpt deras släkting bli avrättad, hade de kunnat bestrida sådana anklagelser och kanske bevisa något annat. Nu accepterade de att deras dräpte frände gjordes medskyldig, bara förlikning skedde och mansbot betalades. Mansboten kunde uppgå till betydande summor: dråparen Daniel Thorsson åtog sig t ex att betala sitt offers änka och barn 260 daler, ett belopp som var högre än konungssaken och som torde ha räckt till för inköp av ett gott hemman.^"*' En sådan förlikning hade karaktären av offentligt avtal, som kungjordes inför rätten och tingsmenigheten och garantin för att det fullgjordes var att dråparen sällan stod ensam sombetalningsskyldig utan också hade den egna släkten på sin sida.^'*^ Bilden är emellertid långt ifrån entydig. Att målsäganden bad för dråparen var aldrig det enda eller det avgörande skälet till en benådning och hans krav på dödsdomheller inte avgörande för om en sådan fastställdes eller inte. Att hovrätten åberopade målsägandens förbön i så många dråpmål, kan ändå tolkas som en benägenhet till en mildare syn även på detta brott. Siffrorna visar, att det var under denna period som hovrätten upphävde mer än hälften av sina sammanlagt 56 dödsdomar för dråp, och att samma proportioner rådde i fråga omde mål, somutan dödsdom komin från underrätterna: hälften av dessa eller 17 av 35 underställdes också under åren 1655—1664. Om dessa tecken alltså tyder på att hovrättens syn på dråpet under denna period blev något mildare än tidigare, så förstärktes inte tendensen. Den benägenhet till mildhet, som kan avläsas i ett lägre antal fastställda dödsdomar, visade sig när allt kom omkring vara begränsad: under den sista undersökningsperioden var andelen fastställda dödsdomar 55 % av de underställda. För dem som bevisligen dräpt »utan rättan tvång och livsnöd» och tagit en annans liv blev det alltså något svårare att uppbringa tillräckligt starka skäl för att de 240 10.10.1657 G resp 23.9.1635 G. Förlikningsbrev i Västra härads dombok 13.9.1662. I de förlikningar från 1600-talet träffats varierar beloppen, det lägsta 80 daler. Mansboten storlek reglerades sedermera i 1734 års lag (Missgärningsbalken 26: 1), där den fastställdes till 300 daler. Heikki Ylikangas 1993 s 9 ff. på- som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=