149 paren tog kniven av bordet sedan den dräpne tagit honom om halsen eller om han hade kniven i handen tillförne.Man krävde ytterligare vittnen, man ville ha ingående besked om detaljer, och i ett fall hade hovrätten »icke utan misshag förstått hur långsamt och sällsamt dråpsaken är hanterad av tingsrätten,» och nöjde sig därför inte med att bara begära komplettering utan förordnade om en helt ny rannsakning med annan både lagläsare och nämnd. Det slutliga ödet för 95 dråpare (35-1-60) blev alltså att samtliga slapp undan dödsstraffet och i stället dömdes att betala den s k konungssaken, i regel 100 daler silvermynt som odelade tillföll kronan och att träffa förlikning med målsäganden. Beslutet omdetta fattades av hovrätten i 90 fall; bara fem mål refererades till Kungl Maj:t. I dessa mål konstaterade visserligen hovrätten, att det rörde sig om dråp »utan rätta livsnöd», att det skett »i sinnesbitterhet», att offret var »oskyldigt» och andra sådana omständigheter, som egentligen borde lett till dödsdom, men där man ändå sökte och fann skäl till en mildare dom. I samtliga de refererade målen anförde man t ex den svårbevisade omständigheten, att dråpet inte varit avsiktligt, »skett i skymningen oförseendes», »stack icke i mening att dräpa utan att bliva honom kvitt» eller »ej uppsåt att döda».'“'’ Hovrättens nyckelroll, när det gällde en dråpares liv eller död understryks av detta; hovrätten själv avgjorde under större delen av de undersökta perioderna om målet överhuvudtaget skulle refereras eller inte, och i de fall detta skedde angav hovrätten själv vad somskulle anses somförmildrande.’’^ I alla dessa fem refererade mål blev också utgången att Kungl Maj:t gjorde som hovrätten ville och benådade. Men för 99 av de 194 dråparna fanns som tabell 17 visar ingen nåd. Hovrätten fastställde underrätternas dödsdomar och man gjorde det självständigt och på egen hand. Förböner från målsägande och härader förekom i flera av rannsakningarna, men lika ofta förmedlades ett annat budskap till hovrätten, t ex — »beder intet målsäganden, kräver liv för liv» — »målsäganden oförsonlig» — »hustrun begär liv för liv» — »målsäganden står härt pä hans liv»^’^ och från »allmogen tillstädes» i tingslador och rådstugor kom önskemål av samma innebörd, nämligen att dråparen skulle straffas till livet. Han borde tas vägen» och beskrevs i ett par fall som »ogräs» som borde rensas bort.^^*^ Det vanligaste skälet för att fastställa en dödsdom var emellertid, att dråpet skett av berått mod, med uppsåt, med flit, utan tvång, utan given orsak, »av »av 7.5.1638 F. 27.3.1661 H. Omhovrättens förhållande till underrätterna i detta avseende se nedan kapitel VI. 26.9.1640 H, 16.6.1638 F resp 29.11.1661 F. Omhovrättens ställning somsista instans i brottmål se nedan kapitel V. 26.9.1637 G, 3.5.1642 G, 13.10.1663 H resp 12.4.1687 G. 23.9.1635 G, 29.2.1664 G. 228
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=