148 bedömde emellertid dråpen på annat sätt och befriade också dessa 60 från dödsstraffet. Det vanligaste skälet för detta var att den dräpte själv varit orsak. Tillsammans med andra skäl anfördes detta i 23 fall, i regel formulerat på liknande sätt som nämndes ovan, t ex »utan orsak med hugg och slag överfallit dråparen», »honomöl avtvingat och med förargeliga ord tilltalat» eller »skällt Jöns för tjuv och orsakat honom slå sig i huvudet».Det är knappast någon tvekan omatt hovrätten, som ändå hade sista ordet i frågan omdråparens liv eller död, i möjligaste mån sökte lägga skuld också på den dräpte och döde och därmed reducera dråparens egen skuld. De negativa omdömen somi domarna fälldes omde dräpta och de positiva som gavs om dråparna tyder på detta. Det förekomatt en dråpare beskrevs som »en stilla man, fromoch aldrig med sådan last beslagen» eller som en somfört »ett stilla leverne, får gott lovord».De dräpta däremot hade »ont i sinnet», kallades »en hämndgirig orolig man», »begärlig till trätomål» eller »alltid i dryckesmål översittande och orolig, tager kniven till värn».^^' Det förekom tomtolkningar, enligt vilka dråpoffret fått sätta livet till som ett rättvist straff och där man sett dråpet somett ingripande från Gud. »Synes som om Gud hans överdådighet icke längre tåla ville» skrev sålunda häradsrätten i Allbo om den dräpte Jöns i Brunnshult och i en annan dom ansågs »den dräpnes hastiga död vara Guds hämnd för att han sig så illa förlikt med sin fader.»“~‘ För hovrätten fanns det i dessa dråp inte ett oskyldigt offer och en skyldig gärningsman, skulden var delad och dråparens börda lättades genomatt delvis lastas över på hans offer. I 22 fall anfördes som skäl för benådning, att målsäganden, släkten, änkan, modern etc »beder», vilket sannolikt förutsatte att dråparen förklarat sig beredd till förlikning och till att betala det skadestånd sombegärdes. I ett 10-tal fall angav hovrätten som skäl, att också häradet, tingsallmogen, grannar, »gemensamheten» etc »beder för hans liv.» Däremot motiverades benådningen bara i fem fall med att dråpet skett i nödvärn och av tvång. Det var alltså framför allt två omständigheter, somi dessa 60 mål föranledde hovrätten att upphäva underrätternas dödsdomar: att den dräpte själv hade stor skuld och att målsäganden inte stod på sin rätt att kräva liv för liv. Till detta kom sedan, att dråpet var »uti nödvärn betingat» (5), att »dråpsaken var mörk och tvivelaktig» (4), att dråparen pliktat i fängelse eller länge »gått vid skogen» (2) eller att han länge och väl tjänat kronan (2). I sex fall nöjde sig hovrätten inte med underrätternas rannsakningar utan begärde nya med svar på mycket detaljerade frågor. Det gällde omständigheter, som ansågs avgörande, men som man fann ofullständigt utredda, t ex »omdrå12.6.1637H, 12.11.1663 G resp 28.11.1695 G. 18.11.1658 Hoch mars 1694 F. 18.3.1657 H, 27.2.1662 Hresp 18.11.1658 H. 18.10.1661 G resp 26.2.1662 H. 220
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=