146 bland karlar ytterst känslig för minsta tecken på att hans värdighet och rättigheter ifrågasattes och det som för moderna ögon förefaller vara bagateller och futtigheter blev för honom utmaningar att försvara anseende och prestige. Exemplen är många. På barnsöl i Hjälmseryd uppmanades Lars Axelsson, 18 år, att ta av sig mössan: »Du är en ung person, du må väl hava mössan av, här är mången gammal ärlig man, somsitter barhuvad.» Lars vägrade, han hade minsann betalt sin mössa, hans far ingrep till hans försvar, grälet var i gång och slutet blev ett dråp. På Vrigstads marknad råkade en korpral stöta till en annans brännvinsglas, så att lite brännvin spilldes ut. Det blev anledningen till ett dråp liksom Bo Månssons klagan vid ett bröllop »att ölet smakar vatten», ett yttrande som värden på stället uppfattade somett angrepp på hans och husets heder. Att säga »något obekvämt», »en ohövlighet» eller »dricka någon förbi» var sådana obetydligheter, som under grälets gång växte sig allt större och till sist blev frågor somgällde liv och död. Oftast (75 fall) var det en kniv som var det dödande vapnet, öl och gräl dråpets vanligaste förspel, scenen en tillställning som slåtteröl eller barnsöl, upptakten ofta en struntsak. Omett »typiskt» dråp överhuvudtaget är möjligt att beskriva, måste dessa inslag ingå i bilden. I övrigt är emellertid varianterna många. Kniven var som nämndes det traditionella vapnet, men sedan förekom yxa och yxhammare, vedträn och stenar, liar och värjor. En dödade med »svärdet tre sting», en annan slog »med en krake mot tinningarna där människan minst tål.»Anledningen till gräl och dråp var heller inte alltid en förolämpning eller en utmaning av hedern och äran. Det var också handfasta tvisteämnen som ägogränser och skuldfordringar. I två fall var orsaken svartsjuka, och ibland föll dråpslaget också utan att ha föregåtts av öldrickande. Det var alltså rannsakningar om 194 sådana dråp hovrätten hade att pröva under de undersökta perioderna. Underrätterna hade dömt 159 av dessa dråpare till döden och hovrättens uppgift var att dels bedöma de 35 fall, som underställts utan dödsdom, dels att upphäva eller fastställa de 159 dödsdomarna. Resultatet blev som framgår av tabell 17 att man fastställde 99 och upphävde 60. Vilka bedömningar hovrätten gjorde när dessa mål behandlades och vilka skäl som anfördes för att fastställa respektive upphäva underrätternas domar redovisas i det följande. Några förändringar i förutsättningarna för hovrättens behandling av dråp med vilja skedde inte under eller mellan de undersökta perioderna; bestämmelserna i landslagens Dråpamålsbalk gällde oförändrade liksomMoseböckernas i Appendix återgivna och av underrätterna ofta citerade påbud att »den somslår ena människo så att hon dör han skall döden dö.» Därför redovisas hovrättens tillämpning av dessa bestämmelser i stort för samtliga undersökta perioder gemensamt. I 35 av dråpmålen hade redan underrätterna av olika skäl tvekat öch ansett att dessa dråpare borde gå fria från dödsstraff. Man remitterade mål utan dom 26.11.1660 F, 23.10.1663 F respektive 24.9.1641 G.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=