145 des som »skvaller och bögdetal» eller också förklarades saken »mörk» och de anklagade frikändes.^’® I hovrätten fälldes ingen av dem, som anklagades för vällande till annans död. De flesta dräpmälen under de undersökta perioderna, eller 194, gällde emellertid dräp med vilja. Det var dramatiska, spektakulära brott där ett brett spektrum av motiv, vapen och omständigheter visades upp. I mängden är det ändä möjligt att urskilja vissa drag, som framstår som typiska för tidens viljadräp, först och främst att dråpet var ett manligt brott. I vart och ett av de 194 dråpen var minst tvä personer inblandade, en dråpare och ett dräpoffer, men av dessa 388 personer var bara ätta kvinnor. Tvä av dem var dråpare, den ena en 12-ärig vallgängspiga, sommed en sten slog ihjäl en sjuårig flicka, den andra en öländsk hustru, som angreps av en granne men lät självförsvaret övergå i anfall och dräp.“" Av dräpoffren var sex kvinnor, en av dem den nämnda sjuåriga flickan, två av demvar kvinnor, somgått emellan för att skilja slagskämparna åt men själva blivit dråpoffer.’’- Men i övrigt var det karlar somdräpte och karlar somdräptes. Det ofta påpekade sambandet mellan våldsbrott och alkoholförtäring framträder tydligt också i dessa mål. I mer än explicit många tillfällen till öl- och brännvinsdrickande upp som bondesamhället erbjöd, bröllop, barnsöl, slåtteröl, kyrkogångsöl, köpöl, penningöl, köröl, arbetsöl och gravöl, »efter fulländad timring som plägsed är här i landsorten» eller »efter badstugugången efter landsens sed.» Dragonmöten, salpetersjudarmöten, mönstringar och marknader var andra tillfällen, då ölet flödade över och våldsamheter kunde inträffa. Öl till husbehov stod alltid berett i gårdarna och kunde dessutom köpas på stadskällare och gästgivargårdar liksom i mera anspråkslösa lokaler som »hos Håfmans hustru i Hossmo» eller »på krogen på Germundemåla ägor.» Noteringar som »alla över sig druckna», »så drucken att han näppeligen kunde gå», »dråparen så beskänkt att han intet visste sig hava skadat» tyder på att drickandet ofta gick till övermått. Just vid sådana tillfällen och i sådana miljöer var det som många dråp inträffade. I något över 70 av de genomgångna målen rörande dråp var skådeplatsen ett kalas eller en ölstuga, där öldrickande karlar samlats. Upptakten var ofta ett förfluget ord, som av någon uppfattades som en förolämpning, ett gräl började och tilltog i hetsighet och innan man riktigt visste hur det hade gått till hade knivarna kommit fram med i värsta fall ett dråp som resultat. Den »hederns och ärans kultur» som konstaterats i andra sammanhang’’^ kan iakttas också bland de inblandade i tidens dråpmål: med promille i ådrorna var en karl 22.10.1657 G, 27.3.1662 G, 11.10.1698 F m fl. 11.5.1641 H respektive 19.10.1657 H. 30.6.1636 Hoch 26.9.1640 H. Se ovan s 39. Jfr Jan Sundin 1992 s 109. hälften (101 av 194) nämns alkohol som en omständighet och kan anas i flera. I rannsakningarna räknas de 10
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=