140 vid ett så grovt våldsbrott som barnamord. Ändå var de avrättade barnamörderskorna många: 14 småländska och öländska kvinnor gick under dessa 10 år till stupstocken för att de dolt att de var havande, fött i enslighet, dödat och lagt sitt foster »å lönn.» Det var grymma brott dessa kvinnor bekände, hur de i desperation strypt, dränkt eller bränt ihjäl sina barn. Gripande inslag saknades inte heller; Kirsten Persdotter smög i väg på natten med det mördade barnet och grävde ner det på kyrkogården för att det åtminstone skulle få vila i vigd jord. 189 Ediktet om barnamord förnyades redan 1669. Anledningen var att »i vårt Inne- kära fädernesland barnamord mer än för detta sig yppar och förökar.» hållsmässigt var det ingenting annat än en upprepning av de tidigare bestämmelserna. Så var fallet också med nästa påbud, som kom 1681, där samma veklagan citerades över »hur synden dag ifrån dag i denna världens onda och yttersta tid växer och tilltager» som i påbuden från 1655 och 1669, och där samma oro över de många barnamorden upprepades.'^' Barnamorden var besvärliga mål för domstolarna, det var ofta svårt att nå fram till slutsatsen att »gärningen är så klar och uppenbar att man om dess kvalitet intet tvivlar.» Nästa påbud i raden innebar därför en upprepning av de tidigare men också en ytterligare skärpning. Det kom 1684 och det centrala avsnittet löd: 190 »Den kona somsålunda genomolovlig beblandelse befinner sig havande, det för ingen uppenbarar före födseln, söker enslighet vid själva födseln och efter födseln lägger å lönn, den samma konan skall intet hjälpa från dödsstraffet hennes föregivande att fostret var död fött eller icke fullgånget, särdeles om fostret så snart hon fött haver icke strax av henne framskaffas utan av vägen på ett eller annat manér bragt är, så att man av själva fostrets lemmar märkeligen kan pröva omdet varit fullgånget eller icke.»'^* Nu räckte det inte längre med moderns egna uppgifter, att ett barn var dött eller för tidigt fött, det skulle »strax» framskaffas och synas. Också föreskrifterna om kungörandet av plakatets innehåll blev utförligare: det skulle läsas upp offentligt två eller tre gånger varje år i hela riket »icke allenast uti kyrkorna på helg- och böndagar, då ungdomen mest äro samlade, utan ock vid häradstingen.» 1681-1699 Huvuddelen av de barnamord somunderställdes hovrätten under denna period behandlades alltså utifrån förutsättningen att det var ett brott, somtilltogi vanlighet och att det skulle bedömas enligt den stränga regeln i det senaste plaka189 23.11.1660 F. Schmedeman s 584 f. Ibidems 727 f. Schmedeman s 877 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=