138 upp och han kunde inte längre komma undan ansvaret för sitt ödesdigra misstag. Hovrätten med advokatfiskalen Rothovius i spetsen drev undersökningen med stor envishet och en dag i juni 1639, tre år efter det att Dordi mistat livet, avgjordes äntligen fallet. Då gick presidenten Johan Skytte själv med hovrättens handlingar i ärendet upp på slottet i Jönköping, där Sveriges regering just då satt samlad. Han kom tillbaka och kunde formulera domen över Jesper Andersson: 200 daler silvermynt till kyrkobygget i Jönköping. Då hadeJesper Andersson redan fått lämna ifrån sig landshövdingestolen i Kalmar till en annan och dragit sig tillbaka till sitt Edeby.'*’ Målet visar att hovrätten inte nöjde sig med en bristfällig rannsakning och framför allt att den heller inte accepterade att någon utan övertygande bevis och mot sitt nekande dömdes till döden. När detta ändå så tragiskt inträffade såg man till att den ansvarige tvingades förklara sig och blev straffad. Det gav inte Dordi livet tillbaka, men kunde verka somett memento för andra exekutorer inomjurisdiktionen. Fallet inträffade när Göta Hovrätt just börjat sin verksamhet och när den nya länstyrelseorganisationen och därmed en ny ordning för exekutionerna trätt i kraft. Att något sådant som en felaktig avrättning kunde äga rumoch ägde rumjust i detta övergångsskede kan möjligen tyda på att dessa under de föregående åren inte alltid skett med vederbörlig omsorg. Kanske dröjde slentrian hos en och annan självsäker ståthållare kvar från den tid då hovrätten befann sig långt bort. FörutomDordis fall finns ytterligare ett exempel på en förhastad avrättning; den ägde rumi Sunnerbo i juli 1635 innan Göta Hovrätt inlett sin första session och ledde till en allvarlig reprimand för landshövdingen och f d ståthållaren.’^’ Barnamorden var som sagt relativt många. Från Småland och Öland underställdes under dessa 10 år i genomsnitt två mål omåret och ungefär lika många kom från Östergötlands län enligt vad Jan Sundin redovisar, nämligen 33 mål under 15-årsperioden 1635—1649.’®^ Problemet växte för domstolarna och vid riksdagen i Nyköping 1640 begärde de när\’arande hovrättspresidenterna att K Maj:t skulle låta »ett patent» utgå angående barnamörderskorna med innebörden att om de föregav »barnet vara dött fött skall sådan excus dem intet hjälpa.» Hade de alltså dolt och förtigit sitt havandeskap och fött »lönnligen» skulle de straffas, även omde hävdade att barnet fötts utan liv. Först år 1655 kom den begärda förordningen, rubricerad som »edikt» men känd som Barnamords-Placatet. Föreskrifterna var lika enkla som drastiska: »den kvinna som genomolovlig beblandelse befinner sig havande, det för ingen 184 181 GH protokoll 25.10.1637, 29.5.1638, 18.9.1638, 23.10.1638, 2.5.1639, 20.5.1639, 1.6.1639 och 17.6.1639. Beträffande Jesper Andersson Cruus se Alf Åbergs artikel i Svenskt Biografiskt Lexikon XXI s 646. 23.9.1635 G. Jan Sundin 1992 s 42. '*■’ CJ Wahlberg 1878 s 28.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=